Ansgar föddes, tror man, i Flandern. Hans barndom fick ett abrupt slut när modern, en kärleksfull och varmt kristen kvinna, dog – en traumatisk upplevelse som tycks ha präglat honom djupt. Fadern sände iväg sin knappt sexårige son till klostret Corbie i Picardie, för att han där skulle gå i skola och få lära sig läsa. Här tröstade sig den lille Ansgar så gott han kunde med sin nya familj, de jämnåriga skolkamraterna, och lekte och glammade på det hela taget ganska sorglöst utan att alltför mycket bekymra sig över sina läxböcker, som var Bibeln, särskilt Psaltaren.
För Rimbert, sin levnadstecknare, har Ansgar berättat en del om hur det gick till, när han under sin tid i Corbie plötsligt började ändra inriktning. Han ser sig själv en natt i en dröm förtvivlat kämpa för att komma upp ur en plats som håller honom fast, något full av gyttja och obehaglig dy. Mitt i sin förtvivlan får han plötsligt se den milda jungfru Maria, som tillsammans med hans mor står och vinkar honom till sig i fjärran. Han tycker att det är paradiset som skymtar, och han får ett löfte av Maria om att få återse sin mor bara han ger upp sina barnsliga lekar och börjar inrikta sig på ett allvarligare och värdigare liv. Från den stunden, säger Ansgar, ändrades hans håg och han vände sig inåt, mot studiet av de heliga böckerna och ett efterföljande av Guds vilja.
Ansgar blev nu en flitig student. Han anlade tonsur och fullföljde sin utbildning till munk, till ett liv i Guds tjänst. Vid femton års ålder fungerade han redan som lärare i sin klosterskola, och bara några år senare finner vi honom i full färd med att bedriva missionsverksamhet i Danmark, där en av landets rivaliserande kungar för att kunna påräkna hjälp från den kristne kejsaren hade övergått till kristendomen.
Möjligen var det liknande förhoppningar som gjorde att en svensk delegation något senare sökte upp samme kejsare för att anmäla sitt intresse för den kristna läran. Alltnog, Ludvig den fromme, Karl den stores son, bestämde sig för att sända iväg några predikanter för att undersöka läget hos svearna och deras beredvillighet för saken. Uppdraget gick till Ansgar, den ende som redan tidigare hade gett sig i kast med de vilda nordborna och som nu ansågs ha vanan inne att handskas med dem.
Så börjar Ansgars expedition till svearnas land. På ett fartyg utrustat av kejsaren ger han sig iväg med sina följeslagare, en munk och ett antal köpmän som rikligt försett sig med gåvor och handelsvaror. Det blir inte precis någon turistresa. De har hunnit halvvägs, ungefär till trakterna av Kalmar, när de råkar ut för just det som gjort att Ansgars kolleger inte känt någon större lust att befatta sig med nordborna: vikingar. I den strid som uppstår lyckas Ansgar och hans folk nätt och jämnt undkomma med livet, men de blir berövade allt de haft med sig: fartyg, gåvor och alla de böcker de medfört för de tilltänkta gudstjänsterna.
Efter detta äventyr vänder en del tillbaka hem, men Ansgar själv och några till fortsätter den farofyllda färden. De går nu till fots och kommer efter många vedermödor fram till staden Birka i Mälaren, där de märkligt nog blir vänligt mottagna av Upplandskungen Björn. Av honom ges de full tillåtelse att undervisa och predika. Särskilt glada över deras ankomst blir alla de kristna slavar som svearna håller i Birka, men också bland svearna själva finns det en hel del som nyfiket lyssnar till deras förkunnelse och som också låter döpa sig. När Ansgar efter ett och ett halvt års verksamhet lämnar Birka, lämnar han efter sig en liten kristen församling och till och med en nyuppförd kyrka. Själv blir han som belöning utnämnd till biskop i Hamburg med särskilt ansvar för de nordiska folkens mission. Han utser genast en biskop för svearna, som skall fortsätta hans arbete i Birka.
Vid 800-talets mitt företog Ansgar själv, som nu var ärkebiskop över det sammanslagna stiftet Hamburg-Bremen, en andra missionsresa till Birka. Han var mycket orolig över sin församling. Den förde ett tynande liv och fientligheten mot de kristna var stark. Om inte Ansgar hade varit förutseende nog att föra med sig en mängd dyrbara gåvor att ösa över befolkningen, hade han knappast kommit levande därifrån. För nordbornas intresse för kristendomen var nog inte av det sofistikerade slaget. Gåvor var därför till stor hjälp. Stridigheterna mellan den gamla och den nya lärans anhängare böljade länge fram och tillbaka, med ständigt oviss utgång. Ibland var det den ena, ibland den andra sidan som kände segervittring. Vad som pågick var helt enkelt en styrkemätning i nästan bokstavlig mening, där man vid varje enskilt tillfälle satte upp de gamla och de nya gudarna mot varandra och sedan såg vem som vann.
Ansgar lyckas under sin tid som ärkebiskop i Hamburg-Bremen få den danske kungen Håriks tillstånd att grunda en kristen församling i Hedeby, där redan några av stadens ledande personer hade låtit döpa sig. Här byggdes nu på Ansgars initiativ en kyrka, danskarnas första. Stadens kristendomsvänligare profil lockar nu snabbt till sig alla de kristna handelsmän från det övriga Europa som av rädsla för fientligheter från de hedniska inbyggarnas sida tidigare inte hade vågat sig hit. Den ekonomiska blomstring som följer tillskrivs Kristus. Tor och Oden blir åter några anhängare fattigare.
Men annars var nordborna knappast några tacksamma proselyter. Ansgar fick själv erfara deras ökända raseri när staden Hamburg under hans första biskopstid där anfölls av danska vikingar och totalförstördes. Den nybyggda kyrkan brändes ner, liksom klostret med alla sina inventarier. Både biskopen och hans präster och munkar fick fly hals över huvud.
Trots alla sådana olyckor gav Ansgar aldrig upp. Blev han slagen en gång kom han alltid tillbaka, började från början, byggde upp på nytt. Han friköpte slavar och skolade upp dem i de kristna tankegångarna. Han tröstade de fattiga och skrämde de rika med helvetets eld. Hans predikningar tycks ha gjort ett starkt intryck på åhörarna. Det allmosegivande som han uppmanade till var för nordborna någonting nytt, deras första konfrontation med den kyrkans kärlekslära som i det tidigare kristnade Europa redan resulterat i en organiserad fattigvård.
I sin personliga livsföring var Ansgar strängt asketisk. När han någon gång anfäktades av tvivel, drog han sig tillbaka i ensamhet, vakade, fastade och bad, tills han tyckte sig få det tecken från Gud som gjorde att han kände sig stärkt och kunde fortsätta sin verksamhet.
Anskar avled av sjukdom, 64 år gammal, den tredje februari 865. På sin dödsbädd tände han ett ljus på Marias altare, den Maria som hade visat sig för honom i hans ungdoms kallelsevision. Efter hans död satte sig hans vän och lärjunge Rimbert, hans efterträdare på ärkebiskopsstolen, ned och skrev en utförlig redogörelse för hans liv. Den heter i sin latinska originalversion kort och gott Vita Anskarii, ”Ansgars liv”, och det är ur den jag har hämtat min information.
Kristendomen segrade inte i Sverige genom Ansgars gärning. Tvåhundra år efter hans tid där rapporterade en annan biskop i Bremen, Adam, om hur livskraftiga svearnas gamla gudar ännu var. Vid det stora Uppsalablotet, så berättar han, offrades då fortfarande vart nionde år av allt levande hankön till Oden. Djur som människor gick åt, nio exemplar av varje art. Man kunde se deras kroppar dingla i tempellundens träd, templets innerväggar var översköljda av deras blod och obscena trollramsor framsjöngs av menigheten.
Vid det laget hade också Ansgars stad, Birka, sjunkit tillbaka i obetydlighet, kanske förstörd av främmande vikingar, kanske av andra motsättningar under detta det stora trosskiftets tid. Först trehundra år efter Ansgars första missionsresa till Birka, i början av 1100-talet, hade de vilda svearna slutgiltigt införlivats med den västeuropeiska, kristna kultursfären.
Texten är ett utdrag från Birgitta Kurtén-Lindbergs Medeltida människor, som utkom 2000.
Missa inte!
Offergudar
85 kr – 199 kr-
Fortsättning på rosad romanserie om vikingatiden
-
Äventyrlig bladvändare
-
Välskrivet och väl researchat – som alltid när det gäller Agneta Arnesson Westerdahl
Tiden är 800-tal, tidig vikingatid.
I Offergudar möter vi de båda kungar som under mitten av 800-talet är kända i Svitjod. Kung Björn i Birka och på Alsnön, och hans bror kung Anund i Uppsala. Björn har handelskontakter med de kristna söderöver, medan Anund är dåtidens störste blotare. Konflikterna mellan bröderna får katastrofala följder, och när huvudpersonen Rindi tvingas att utföra en bestialisk blothandling, blir hennes asatroende mor Saga rasande.
Offergudar är den tredje fristående delen i Agneta Arnesson Westerdahls Vikingaserie, som rosats av läsare och kritiker. I denna spännande och dramatiska släktkrönika kommer läsaren vikingatidens kvinnor och män inpå livet, och berättelsen genomsyras av en säker känsla för tiden och detaljerna.