Den sanna bakgrunden till Gill Thompsons gripande debutroman

Haven som skiljer oss åt är baserad på verkliga händelser. Från 1920-talet skickades under flera decennier tusentals påstått föräldralösa barn från Storbritannien till Australien. De brittiska myndigheterna släppte taget om dessa barn som tvingades överleva bäst de kunde i det nya landet, utan beskydd. Gill Thompson berättar i detta blogginlägg om hur det gick till när hon fick idén till sin bok.

Jag förväntade mig inte att det skulle bli ett enkelt telefonsamtal. Rösten i andra änden var tusentals mil bort. Och den tillhörde en 86-årig kvinna. Jag förväntade mig en brusig telefonlinje…mummel…förvirring. Men när samtalet väl kom var det som om hon var i huset bredvid. Och det var inget förvirrat över Joan Thorpe. Hon kom ihåg händelserna som hon berättade om som om det var igår – och inte över 60 år sedan.

Nästa intervjuoffer träffade jag personligen. Michael Tubbs var en australiensisk släkting till en kollega, och han var i England över jul. Det enda villkoret för att han skulle prata med mig var att jag tog med en flaska rött vin, som han sedan drack ur under hela intervjun. När vi var färdiga var det bara bottensatsen kvar. Och jag hade fått tre timmar fascinerande material att transkribera.

Till skillnad från Joan och Michael föddes Pauline Montgomery i England. Hon växte upp i Croydon i början av 1930-talet och mindes krigsåren med imponerande tydlighet. Det gjorde även Betty Tredinnick som hade bott i Mitcham under blitzen.

Tack vare min lilla trupp av 80-plussare kunde jag börja lägga pusslet. Berättelsen som växte fram var kraftfull och gripande. Och som deras vittnesmål bekräftade – det hade verkligen hänt.

Onsdagen den 24 februari 2010 var den dag då Gordon Brown bad om ursäkt till Australiens barnmigranter, och jag råkade se det på lunchnyheterna. Jag hade letat efter en idé till en roman men saknade inspiration. När jag hörde premiärministerns tal denna vinterdag visste jag att jag hade hittat det jag letade efter.

Storbritannien började skicka människor till straffkolonier i Australien på 1700-talet och slutade inte med dylik ”människoexport” förrän i slutet av 1960-talet. Omkring 150 000 barn skickades iväg på detta sätt – ungefär 10 000 av dem efter 1947.

Joan Thorpe skickades till Australien och anlände ombord på S/S Asturias 1947. Nu är hon 96 år gammal. På bilden håller hon i den australiensiska utgåvan av Haven som skiljer oss åt.

Jag blev chockad när jag fick höra att man hade sagt till barnen att deras föräldrar var döda, trots att många av dem faktiskt levde. Det tog 43 år innan myndigheterna bad om ursäkt för vad de hade gjort. Som en av barnmigranterna sade till Margaret Humphreys, en socialarbetare i Nottinghamshire som jobbade hårt för att återförena föräldrar och barn: ”Jag visste att någon en vacker dag skulle komma och fråga om oss. Varför tog det så lång tid?”

Jag ägnade mycket tid åt att läsa om händelserna: böcker, tidningsrapporter, artiklar på nätet, och började katalogisera mina resultat. Jag var medveten om att många av de inblandade fortfarande levde och jag ville tala med dem personligen. Jag lade ut annonser i australiensiska nyhetsbrev och skrev till journalister. En annons ledde mig till Joan Thorpe som hade varit på den första båten till Australien efter kriget. Michael Tubbs hade kommit senare, som ung brottsling, och blev ironiskt nog advokat i Australien.

Att träffa dessa människor var ett spännande genombrott. Men det var ett tungt ansvar. De hade litat på mig och gett mig sina berättelser: nu var jag skyldig dem att skriva en verklighetstrogen berättelse. Det tog ytterligare nio år innan min roman, Haven som skiljer oss åt, publicerades.

Min bok kan naturligtvis inte kompensera för barnmigranternas lidande, men jag hoppas att den kan spela en liten roll i att framtiden behandlar dem mer rättvist.

Gill Thompson