Gustav IV Adolf var Sveriges kung under åren 1792–1809. Han drevs av en personlig avsky mot franska revolutionen och Napoleon, och hans orealistiska syn på Sverige militära styrka gjorde att han förklarade krig mot Frankrike.
Samma period pågick Finska kriget, som slutade med förlust och att Sverige förlorade sin östra rikshalva till Ryssland. Missnöjet med Gustav IV Adolfs styre var stark och den 13 mars 1809 tillfångatogs han av en grupp adelsmän på Stockholms slott.
Missnöjet med kungen hade vuxit under flera år och nu gick hans motståndare till handling. Ett uppror bröt ut i Värmland där Georg Adlersparre den 7 mars 1809 tog befälet över Norra armén. När dessa nyheter nådde Stockholm beslöt sig Gustav Adolf för att lämna huvudstaden och ta befäl över södra armén, för att därefter kunna slår till mot upprorsmakarna. Kuppmakarna, av vilka vissa fanns i Stockholm, insåg att man behövde slå till snabbt och hindra kungen från att resa. Den 13 mars tågade Carl Johan Adlercreutz och sex andra officerare upp på slottet och förklarade att ”hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade avresa och att man vore fastbesluten att afböja den”.
Kungen arresterades och sattes med sin familj på husarrest på Gripsholms slott. Den 10 maj samma år avsattes han och vid slutet på året utvisades hela familjen och sattes på en båt från Karlskrona. Ett par år därefter ansökte Gustav Adolf om skilsmässa och som frånskild svensk ex-kung förde han därefter ett kringflackande liv på kontinenten som ”greven av Gottorp”, och senare, överste Gustafsson. Han hade ett flertal älskarinnor och med tre av dem fick han barn.
Statskuppen år 1809 var kulmen på en dramatisk tid för Sverige. Läs mer denna omvälvande tidsperiod i Dag Sebastian Ahlanders nya bok Sverige vid avgrunden. Boken släpps 18 mars, läs mer om den här!
År 1808 stod Sverige vid avgrundens rand och kämpade för sin överlevnad i krig på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström. Allt höll på att ta en ända med förskräckelse.
När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges riksdag under slumpmässiga former en okänd tronföljare: den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, en verklig joker i leken. En ny tid tog sin början.
I sin nya bok Sverige vid avgrunden skildrar diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander ett stycke omvälvande svensk historia. Ahlander har tidigare bland annat skrivit en kritikerrosad biografi om Gustaf Mannerheim.
