Doktor Livingstone, förmodar jag?

Ujiji, november 1871.

Henry Stanley hade kunnat skrika av triumf. Faktiskt kände han en nästan obetvinglig lust att göra en kullerbytta eller något annat ”galet upptåg”, så stark var hans glädje över att 286 dagars sökande äntligen var över:

Mitt hjärta klappade häftigt, men jag fick ej låta mitt ansikte förråda min sinnesrörelse, så att icke den värdighet som anstod en vit man, uppträdande under så utomordentliga omständigheter, skulle äventyras.

Därför makade han nu lugnt undan folkmassan av vajijier, vanjamvesier, varundier och araber, och gick långsamt fram mot mannen med det grå skägget. Denne stod framför sin hydda, blek och medtagen, klädd i en blåaktig mössa, röd tröja och grå byxor. Henry Stanley stannade framför den gamle, tog av sig hatten och sa:

”Doktor Livingstone, förmodar jag?”

Så hade det äntligen inträffat, det som skulle bli världshistoriens mest omtalade möte, den 10 november 1871 i den lilla byn Ujiji vid Tanganyikasjön mitt i det som Stanley skulle kalla ”det mörkaste Afrika”.

Hans hälsningsreplik har citerats och travesterats så många gånger att den fått något komiskt över sig. Vi har dessutom bara Henry Stanleys ord på att han faktiskt sa så. Det aktuella bladet i resedagboken är utrivet och scenen doftar efterkonstruktion. Men i brist på andra källor har eftervärlden tvingats lita på Stanley, och stunden när hans hälsningsfras först uttalades var fylld av ödesmättat allvar. David Livingstone lyfte lite på mössan och svarade:

David Livingstone, 1864

”Ja.”

Henry Stanley hade fått sitt scoop.

I januari 1866 hade den brittiske upptäcktsresanden David Livingstone givit sig av till Afrika för att söka efter Nilens källor. Sedan dess hade ingen hört av honom. De flesta tog för givet att han var död.

I oktober 1869 fick den amerikanske journalisten Henry Stanley order att infinna sig på Grand Hôtel i Paris, där New York Heralds arvtagare och chefredaktör James Gordon Bennett väntade på honom.

”Ta reda på Livingstone”, sa Bennett. ”Gör hur ni vill, lyft hur många tusen pund ni vill, men hitta doktor Livingstone.”

Ett drygt år senare, den 4 februari 1871, var New York Heralds expedition redo att anträda färden in i Östafrika. Henry Stanleys dagbok är fylld av mödosamma dagsmarscher, livsfarliga kanotfärder och giriga stamhövdingar som kräver hutlösa mängder tyg och glaspärlor i tribut för att låta den vite mannen passera. ”Vilket bråk har vi inte haft de sista tre dagarna!” skriver Stanley den 3 november efter en dyrköpt båtresa över floden Malagarasi. ”Vavinsaerna är värre än vagogoerna och deras snikenhet är ännu mera omättlig.”

Men klockan tio denna förmiddag möter expeditionen en karavan från Ujiji, som berättar att en vit man just har anlänt dit från Manyuema. Mannen är gammal, har grått skägg och är sjuk. Hurra, det är Livingstone, tänker Henry Stanley.

En vecka senare står han framför hyddan i Ujiji och uttalar sin förmodan.

”Jag tackar Gud, doktor, att det har blivit mig förunnat att träffa er.”

”Jag tackar Honom även för att jag är här att välkomna er”, svarar David Livingstone.

Doktorn bjuder sin gäst upp på verandan, som egentligen bara är en plattform av lera under hyddans utskjutande takfot. De sätter sig på varsitt getskinn med ryggen mot väggen. Framför dem står mer än tusen nyfikna människor tätt sammanpackade.

”Hur står det till i världen?” undrar doktor Livingstone.

Stanley ger honom en sammanfattning av de senaste årens händelser: Suezkanalen är öppnad, järnvägen tvärs över USA är fullbordad. Ulysses Grant är vald till Förenta staternas president. Upproret på Kreta är slut. Isabella har störtats från Spaniens tron. Preussen har förödmjukat Danmark, tagit Frankrikes kejsare till fånga och står nu utanför Paris med sina arméer. Medan Stanley berättar allt detta noterar han hur ”ett återsken av civilisationens bländande ljus faller på den häpnande Livingstone”.

Någon bär fram ett fat fläskpannkaka, någon en höna i curry, en tredje en skål med stuvat getkött. Stanley äter med glupande aptit och även Livingstone, som nyss beklagat sig över att hans mage inte tål något annat än te, gör anrättningarna rättvisa.

”Ni har gett mig nytt liv”, säger doktor Livingstone.

De tillbringade tre månader tillsammans. När Henry Stanley den 22 februari 1872 tog avsked skickade Livingstone med honom tjugonio brev hem; själv hade han ingen tanke på att återvända.

Den 1 maj 1873 avled den malariasjuke David Livingstone i byn Ilala, som ligger i dagens Zambia. Vid det laget hade Henry Stanleys bok Hur jag fann Livingstone toppat bokhandelns försäljningslistor i fem månader.

Stanley organiserade senare den belgiska koloniseringen av Kongo. Han dog 1904.

Fann du artikeln ovan intressant? Följ våra nyhetsbrev: [mc4wp_form id=”74″]