Grisbukten 1961: Transport, landstigning, övergivning

De fick aldrig någon egentlig chans, exilkubanerna som i april 1961 inledde sitt försök att störta Castros styre på Kuba. CIA hade skönmålat verkligheten bortom igenkännlighet och USA:s regering vingklippte den förberedande flygbombningen. Efter tre dagar av förtvivlade strider på stränderna i Grisbukten ger sig exilkubanerna tillfånga och president John F. Kennedy tvingas bortförklara pinsamheten offentligt.

Redan i början av 1960 godkände Eisenhower bildandet av en paramilitär exilkubansk befrielsearmé – Brigad 2506 – vars styrka kom att omfatta cirka 1 500 man vilka tränades av CIA på hemliga baser i Guatemala. Männen förenades inte av militär bakgrund, bara ett drygt hundratal av dem hade den typen av kompetens. Istället var det deras anti-kommunistiska övertygelse och önskan om att göra sitt kära fosterland kvitt Castro.

En händelse som kom att bli avgörande för såväl invasionen som USA:S framtid var presidentvalet i november 1960, i vilket demokraten John F. Kennedy vann en mycket knapp seger mot republikanen Richard Nixon, som varit Eisenhowers vicepresident. Invasionsplanerna hade sjösatts av president Eisenhower och var vid Kennedys tillträde långt gångna.

Personligen var Kennedy inte någon varm anhängare av företaget, men när han nu ärvde frågan fann han sig stående inför ett otacksamt dilemma: antingen låta förberedelserna för den riskfyllda operationen fortgå, eller betala det politiska pris som var behäftat med att svika de exilkubaner man utlovat sitt stöd. Att överge exilkubanerna skulle framstå som ett utslag av feghet.

Till syvende och sist bad president Kennedy CIA-chefen Dulles att fortsätta enligt plan, men med tillägget att allt måste göras på ett sådant sätt att den amerikanska inblandningen inte kunde bevisas. Presidenten förbehöll sig dessutom rätten att avblåsa alltihop med 24 timmars varsel.

Skyddade av nattens mörker under den 17 aprils första timmar närmade sig brigadisternas landstigningsbåtar de två stränderna i Grisbukten, Playa Girón och Playa Larga. Fram tills dess hade fartygen navigerat på ett sätt som skapade osäkerhet hos de kubanska försvararna om var landstigningen skulle ske. Att den skulle komma var något Fidel Castro räknade med vid det här laget. Hans undran bestod i om Brigad 2506 skulle anfalla samlat på ett ställe, eller sprida ut sig i små nålstick längs kusten och bita sig fast som små motståndsceller runtom på Kuba. Castro hoppades innerligt att det var det förra alternativet som skulle bli verklighet, och så blev det.

Rapporter om att anfallet börjat nådde Fidel Castro klockan 03.15. Det skulle då dröja mer än två timmar innan Brigad 2506 säkrat stränderna. När så skedde, omkring klockan 05.30, var med andra ord Castro redan på väg att göra sitt motdrag. I gryningen, omkring klockan 06.30, svepte flera kubanska stridsflygplan in över landstigningsområdet och öppnade eld mot brigadisterna, som desperat försökte kasta sig i skydd.

Bland de värsta konsekvenserna av det första luftanfallet var det faktum att de kubanska piloterna upptäckte att Brigad 2506 verkade sakna flygunderstöd. De kunde alltså återvända obehindrat och hamra på angriparna med kulsprutor och attackraketer.

Nästa dag var allt tyst, sånär som på skriandet från gamar som hoppade omkring och pickade på de döda. Brigad 2506 höll alltjämt stånd fram till seneftermiddagen den 18 april. Då drog sig Castros kolonner tillbaka och bekämpningen av inkräktarna ställdes om till beskjutning från artilleri och flyg.

När dagen grydde den 19 april såg läget riktigt illa ut för Brigad 2506. Hela tiden hade dess soldater blint förlitat sig på att USA förr eller senare skulle sända trupper till deras hjälp. Nu stod man inför fullbordat faktum att så inte skulle ske. Exilkubanerna kände sig förrådda av CIA. Utan beskydd försökte de undsätta sina olyckliga kamrater kring Grisbuktens stränder, men blev istället nedskjutna av kubanska jaktplan och luftvärnskanoner.

Utöver de 118 exilkubaner som stupade i striderna i Grisbukten blev 1 200 tagna tillfånga medan ett par hundra tog sina chanser i livbåtar och improviserade flottar på havet. En del hade turen att plockas upp av amerikanska fartyg, andra inte.

Vad som var tänkt att bli början till slutet på Castros regim hade istället blivit en stor propagandaseger för honom, låt vara att motståndet endast utgjorts av 1 500 man utan understöd och att Castros egna styrkor lidit större förluster, trots att han satt in över 20 000 soldater och milismän. Det var få som trodde på Kennedys dementier om amerikansk inblandning. Castro kunde nu saluföra berättelsen om hur det kommunistiska Kuba besegrat det imperialistiska USA i en militär kraftmätning. Han satt säkrare än någonsin och snart skulle nya sovjetiska vapen och resurser ställas till hans förfogande.

Kennedys prioritet hade hela tiden varit att dölja all amerikansk inblandning, och det försökte han hålla fast vid även efter att den pinsamma sanningen gått upp för alla och envar. Både CIA-chefen Allen Dulles och Richard Bissell tvingades lämna sina tjänster, under tyngden av det mediala tryck som byggdes upp efter Grisbuktsinvasionens fiasko.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 173, då Bengt Liljegren samtalar med programledaren Urban Lindstedt om Grisbuktsinvasionen.