Tredje boken i Vikingaserien är här – Offergudar. Liksom i de tidigare böckerna gör dina djupa kunskaper om vikingatiden att miljöerna och handlingen känns verkliga. Men var hittar du inspirationen till att skriva berättelser om en tid som är så väldigt olik vår?
– Jag känner en stark samhörighet med just den här tidsperioden. Jag har alltid varit intresserad av hur människan har löst praktiska saker, som att bevara mat, göra kläder, så och skörda, jaga och fiska och skydda sig från kyla och blåst. Själv har jag utbildat mig inom arkeologi och osteologi och också lärt mig mycket av just det man måste kunna för att överleva. I detta ingår också en jägarexamen.
Vikingaserien var ursprungligen en förlagsidé, då man såg att intresset för vikingatiden växte sig starkare och både bokhandlare och läsare efterfrågade fler böcker. Hur har ditt eget intresse för vikingatiden växt fram?
– Jag växte upp i en familj med ett starkt historiskt intresse. Min far var lärare och amatörarkeolog och min mor var mycket intresserad av egyptiska fynd. På somrarna när min far var ledig flyttade vi runt i Sverige beroende på var han skulle inventera fornlämningar åt Riksantikvarieämbetet. Jag följde ofta med honom och var bara åtta år gammal när jag för första gången fick gräva i en järnåldersgrav. Det var i Halland och under överinseende av en antikvarie som tyckte det var kul att jag hittade brända ben. Högtidligt lade han dem i en liten plastpåse och skickade dem till Riksantikvarieämbetet för koll. Jag blev jättestolt, och när jag var nio år bestämde jag mig för att bli arkeolog.
Har du några egna favoritböcker eller filmer/tv-serier om vikingatiden?
– En av de första böcker jag läste och blev helt betagen av var Knud Rasmussens Den stora slädresan. Då var jag bara åtta år gammal och jag glömmer aldrig den läsupplevelsen. I tonåren läste jag Jan Fridegårds böcker, och naturligtvis Röde Orm som min far läste för alla elever genom åren. Sedan har jag fortsatt att läsa historiska skildringar. Leo Tolstoj är den författare som har inspirerat mig mest. Hans vidunderligt enkla tidlösa språk är underbart, och även när han beskriver krigets fasor, som till exempel i Krig och fred så gör han det utan övertoner, och ändå förstår man hur fasansfullt det måste ha varit. Det är genialiskt. Sedan hade jag också en farbror, Evertz Arnesson, som skrev historiska romaner. De läste jag naturligtvis.
– Korpen flyger var en otroligt skickligt gjord film som jag tyckte var svår att se för att den var så grym. Men jag tror att den stämde bra med den verklighet som kan ha rått på Island, och också på andra ställen. Vikings var naturligtvis sevärd, men som arkeolog så kan jag reta mig på saker i filmerna som inte stämmer med vad man vet. Opraktiska material i kläderna till exempel, eller när en man kommer in i ett hus och frågar om huvudpersonerna har ”haft sex”. Då blir anakronismerna lite för brutala. Men jag saknar fortfarande filmer som ger en rättvis bild av vikingatiden och inte minst ger kvinnorna sin rättmätiga plats. Kanske kan någon av mina böcker ge upphov till en seriös film om vikingatiden! Man kan ju alltid hoppas.
Du har tidigare rest kors och tvärs genom Europa och besökt vikingatida boplatser, allt för att göra research inför ditt skrivande. I höst väntar en resa till Istanbul – du har mottagit Svenska Istanbulinstitutets Vänförenings resestipendium. Grattis till stipendiet! Vad innebär detta för dig och ditt skrivande, och kan du berätta mer om vad den fjärde boken i serien handlar om?
Det blir min tredje researchresa till Istanbul för del 4 i Vikingaserien. 2018 seglade jag från Aten till Istanbul för att kolla natur, vindar och strömmar och hur gamla byar har byggts på öarna i Egeiska havet och längs Dardanellernas och Marmarasjöns stränder. 2019 fick jag Författarförbundets Internationella Råds och Skönlitterära sektionens 3-veckors vistelsestipendium till Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SRII) och nu blir det ännu en resa i forskningssyfte till SRII. För mig är det helt avgörande att jag kan få möjlighet att djupdyka i litteratur som kanske bara finns just där, och framför allt att besöka rester av de minnesmärken och befintliga kyrkor och platser som fanns också på 800-talet. Likaså ger de fantastiska forskarna på SRII mig möjlighet till samtal där jag kan ställa frågor som jag måste få svar på.
Del 4 – Miklagård – utspelas under tiden 859 – 870 i Konstantinopel, som staden hette då. Det är en tid när det händer oerhört mycket i kejsarpalatset och i Konstantinopel. Under den här tiden anfaller styrkor norrifrån staden och staden drabbas också av en fruktansvärd jordbävning – ett ständigt hot i Istanbul. Mina huvudpersoner dras in i hovintrigerna, men får också ta del av den nya tron, vetenskap, astronomi, matematik och de får lära sig läsa och skriva. Det är en kulturchock som heter duga.
Sist men inte minst – på förlagets pressbilder bär du helt fantastiska kläder i vikingastil. Kan du berätta mer om dessa dräkter? Är det du själv som syr?
– Tack för de fina orden. Ja, jag syr alla mina, och större delen av familjens, vikinga- och medeltidskläder själv. I förvaret finns allt från en gråbrödramunks munkkåpa till tre kirgiziska ryttarkläder. Jag har också gjort mitt stora halssmycke. Kopiorna av sköldbucklorna till halssmycket har jag beställt, men själva halsbanden är egen tillverkning. Det är bara den stora manteln med grävlingskragen som jag har köpt. När jag har tid, så tycker jag att det är jätteroligt att sy dessa dräkter. Allt för att vara så genuin som möjligt när jag är ute och föreläser.
– Jag vill gärna att mina åhörare och läsare ska få ett starkt intryck av den här tiden när vi inte bara började rista runor, utan också faktiskt bytte tro och på allvar lärde oss handla med andra kulturer. Men det tog ett par hundra år. Vikingatiden är ju grunden för den tillvaro som vi lever i idag, och en otroligt viktig källa till spännande folkbildning där jag gärna vill få lämna mitt bidrag.
