I måndags släpptes din allra första roman — Ett halvt andetag. Och för bara några veckor sedan fick du hålla din färdiga bok i handen för första gången. Hur kändes det?
— Att bli författare har varit en dröm sedan jag lärde mig skriva, så det var en närmast ogripbar känsla att hålla boken i handen.
Ett halvt andetag är en finstämd roman om frihet, drömmar, kärlek och besatthet. Den utspelar sig i Småland på slutet av 1940-talet. Varför har du valt att förlägga historien till just denna tidsepok?
— Slutet av fyrtiotalet var en tid som präglades av framtidstro och optimism, men samtidigt rädslan för att kriget skulle komma åter. I skrivandet söker jag ofta efter det osäkra och fascineras av vad ett sådant tillstånd gör med oss människor.
Förutom att behandla stora ämnen som vänskap, kärlek och plikt, handlar din bok också om en löperska som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion i en tid då kvinnor ofta avråddes från att hålla på med idrott. Hur kommer det dig att du valt att skriva om detta ganska specifika ämne?
— För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson och blev förundrad över att jag inte hört talas om henne. Hur kunde jag, som ägnat åtskilliga år åt löpning, ha undgått en kvinna som under fyrtiotalet slog tre världsrekord på 800 meter? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då väcktes en nyfikenhet på hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa.
Finns det några författare/böcker som inspirerat dig lite extra i arbetet med Ett halvt andetag?
— Förutom en uppsjö av facklitteratur har jag återvänt till författare som betytt mycket för mig: Jamaica Kincaid, Hjalmar Söderberg, Flannery O´Connor och Mare Kandre. Det finns även många bra svenska författare som skriver historiskt och som inspirerat mig: Kristina Sandberg, Elin Olofsson, Anna Sanvaresa och Erika Olofsson Liljedahl.
En annan av våra aktuella författare, Hanna Blixt, har valt att förlägga sin bok till sin hemort i Dalarna. Och även du har valt att skriva om just Småland, som du själv kommer ifrån. Kändes det helt självklart att handlingen skulle förläggas till Småland? Upplever du att man inskränks i vad man kan, vill eller vågar skriva, när man förlägger handlingen till en plats man har en personlig relation till?
— Det starkaste skälet till att jag skriver om Småland är min längtan till skogarna och sjöarna. Bruksorten i romanen är fiktiv, vilket gjort att jag känt mig helt fri i skrivandet.
Du har ju läst Litterär gestaltning på Lunds Universitets Författarskola. Var det ”verkliga” arbetet med att skriva en bok och få den utgiven som du hade föreställt dig?
— Det var långt mycket mer arbete än jag kunnat ana. Jag har haft turen att ha förlaget med mig hela processen, det har gjort mig mindre ensam när det varit som mest motigt.
Vad hoppas du att läsaren tar med sig efter att ha läst din bok?
— Jag blev glad när jag läste recensionen i BTJ och Marianne Berglund kallade romanen mångbottnad. Det är vad jag hoppas mest på, att det är en bok som inte ger några enkla svar och där karaktärerna har olika nyanser, precis som vi människor.
Anna Agrell (f 1980) har läst litterär gestaltning på Lunds Universitets Författarskola och ägnat åtskilliga år åt löpning. Hon är uppvuxen i Småland med skogen nära inpå men bor numera i Lund. Som yrkesverksam arbetsterapeut har hon bland annat arbetat inom psykiatrin. I sitt skrivande utforskar hon ofta människans innersta tankar.