Hallå där, Kristian Gerner! Aktuell med Sovjetunionens skendöd.

Gratulerar till boksläppet! I höst är det 30 år sedan Sovjetunionen föll, men du har följt utvecklingen längre än så. 1984 disputerade du med din avhandling om Sovjetunionen och Centraleuropa under efterkrigstiden. Hur började ditt intresse?

– Tack för gratulationen! Det känns märkligt att med titeln på min bok behöva markera att Sovjetunionen har återuppstått trettio år efter upplösningen. Gengångaren heter Ryska Federationen och den gamle tjekisten (säkerhetspolisen) Vladimir Putin är landets president.

– Hur intresset började? Jag är född 1942. Jag växte upp i ett hem där Sveriges och Europas historia var självklara samtalsämnen. Som tonåring läste jag berättelser om mellankrigstiden i Europa, Sovjetunionen medräknad.

– Under skoltiden var Sovjetunionen ständigt närvarande i nyhetsförmedlingen. När jag började läsa historia i Lund 1963 hörde ryska revolutionen och Sovjetunionens historia självklart till ämnet. Lunds studenters filmstudio visade de klassiska sovjetiska stumfilmerna från 1920-talet. Intresset för socialismen var starkt i min studentgeneration.

– Jag ville fördjupa mig i 1900-talets europeiska historia, upplevde ryssarna Sergej Eisensteins och Dziga Vertovs filmer som spännande tidsdokument och tyckte att det var viktigt att ta reda på hur socialismen faktiskt fungerade. Sovjetunionen var praktexemplet på ett land som hade förverkligat de kommunistiska idéerna. Jag upplevde att det var nödvändigt att kunna ryska om man ville förstå Europas nutidshistoria, filmen som konstart och den reellt existerande socialismen.

– Jag förstod att jag måste lära mig det ryska språket. Att läsa ryska vid Slaviska institutionen i Lund var inte språkstudier i snäv mening. Jag lärde känna en värld som var nära och fjärran på samma gång. Jag var väl förberedd på vad jag skulle möta när jag första gången kom till Moskva och läste en sommarkurs i ryska där 1966.

– Den speciella ryska stämningen har jag försökt återge i min nya bok som handlar om kultur och politik i dagens Ryssland, om Edith Södergran och Joseph Brodsky lika mycket som om Vladimir Putin och Aleksej Navalnyj.

I boken skildrar du den historiska händelseutvecklingen i Sovjet ur ett inifrånperspektiv, både från medborgare och nyckelaktörer såsom Michail Gorbatjov. Hur skiljer sig deras syn på upplösningen från den som gemene man har utanför Ryssland?

– Många i Ryssland inklusive Gorbatjov sörjer att stormakten gick under. En del skulle vilja att den återuppstod. Medborgarna i Ryssland uppfattar Sovjetunionen som en självklar del av Rysslands historia. För människor utanför Ryssland är Sovjetunionens historia lika avlägsen som historien om Ming-dynastins Kina eller antikens Grekland. Men i dagens Ryssland är arvet från Sovjetunionen levande historia. I min bok vill jag visa vad det innebär för människorna i landet och för omvärlden. Jag vill inte att den socialistiska staten Sovjetunionens historia ska glömmas bort i Sverige – inte heller hur det sovjetiska projektet slutade, och varför det gjorde det.

På vilka sätt tror du att upplösningen format Vladimir Putins Ryssland idag?

– Gorbatjov ville bevara Sovjetunionen men utan kommunistpartiet. Han avskaffade partiets ledande roll i en stat som inte hade känt till demokrati. När maktens centrum försvann blev det kaos och förvirring. Ryska Federationens första president Boris Jeltsin var sjuklig och svag. Han ansåg/insåg att bara säkerhetstjänsten kunde återställa ordningen. Han gjorde år 1999 dess chef Vladimir Putin till premiärminister och till sin efterträdare som president.

– Vladimir Putins Ryssland har formats av att upplösningen av Sovjetunionen blev kaotisk. Ekonomin bröt samman, det blev brist på konsumtionsvaror, många jobb försvann och människornas fysiska säkerhet hotades när gangsterfasoner bredde ut sig i samhället. Det blev oordning. Detta fortsatte under president Jeltsins styre under 1990-talet. Manegen krattades för en hårdför ledare. Hans namn var Vladimir Putin.

– Sovjetunionen försvann, men dess maktstruktur har levt vidare under Putin. KGB återuppstod under nytt namn, FSB. Ryska imperiet (1721–1917), Sovjetunionen (1922–1991) och Ryska Federationen (1991– ) är successiva namn på den polisstat som en gång skapades av Peter den store och som Putin har gjutit nytt liv i.

Du har själv upplevt de betydande åren 1990-1991 i Tasjkent, Moskva, Leningrad, Kiev, Lviv, Vilnius och Tallinn. Vilka var de mest betydande intrycken av Sovjetunionen från den här perioden, sett från dina egna erfarenheter?

– Jag upplevde vid mina möten de åren med sovjetmedborgare i Estland, Litauen, Uzbekistan, Ukraina och Ryssland att många samhällsvetare, medlemmar i folkfronterna och unga miljöaktivister inte betraktade Sovjetunionen som sitt land. De talade om de många problemen i sin egen närmiljö och i sina egna sovjetrepubliker. Ester och litauer förklarade till exempel för mig att de inte ville att deras land skulle vara kvar i Sovjetunionen.

– I årsboken Anno 90 redovisade jag under rubriken ”Sovjetunionens upplösning” mina slutsatser: ”Den politiska upplösningen hade i slutet av 1990 gått så långt, att Sovjetunionen inte längre existerade som ekonomisk enhet eller som en stat med en sammanhängande och konsekvent politik inom andra samhällsområden.” Ett år efter det att jag hade skrivit detta upplöstes Sovjetunionen.

Slutligen, vad betyder den här boken för dig?

– Jag har fått möjlighet att redovisa ett preliminärt bokslut för Rysslands moderna historia. Utvecklingen de senaste åren motsvarar inte den framtid som jag trettio år tidigare hade föreställt mig. Jag ville då tro då att Ryssland skulle blir en demokratisk rättsstat, en fredlig och trevlig granne till Sverige… Nu måste jag konstatera att arvet från Sovjetunionen lever.

– I min bok tar jag upp den grekiska myten om Sisyfos. Denne ville tro att stenen som han mödosamt knuffade uppåt en gång skulle stanna på bergets topp och han själv bli fri. Att berätta om att Ryssland en gång skall bli ett anständigt land har blivit mitt eget Sisyfosarbete. Jag har redogjort för mina mödor i flera böcker om Sovjetunionen och Ryssland från 1978 och fram till idag… och nu är stenen i rullning tillbaka igen! Albert Camus menar att vi trots allt ska föreställa oss Sisyfos som lycklig. ”Det är vägen som är mödan värd”, som Karin Boye skrev. Hennes åsikt är också min!