Hellenismen och den hellenistiska eran

Med Alexander den stores erövringar spred sig den makedoniska, och därmed även den grekiska, kulturen över ett gigantiskt område. Under erövringståget grundade Alexander många städer med grekiska invånare, flertalet uppkallade efter honom själv. Det mest kända, och för vårt vidkommande i särklass viktigaste, exemplet är Alexandria i Egypten. Städerna blev baser för makedonisk maktutövning och en kultur som bars upp av greker.

Denna politiska linje blev utgångspunkt för hellenismen, en av de mest kreativa epokerna i europeisk och främreorientalisk historia.

Den hellenistiska eran, såsom man började definiera den på 1800-talet, sträckte sig från Alexander den stores död år 323 f.Kr. till Kleopatras regeringstid nästan tre sekler senare. Under hela denna epok dominerades östra Medelhavets kuster av ättlingarna till Alexander den stores generaler. I Syrien, Mesopotamien, Iran och största delen av Mindre Asien härskade seleukiderna, efterträdare till Seleukos. I Makedonien härskade antigoniderna, ättlingar till Antigonos. I Egypten härskade ptolemaierna, ättlingar till Ptolemaios. Så småningom uppstod ytterligare hellenistiska riken genom utbrytningar, till exempel Pergamon i västra Mindre Asien och rikena Bithynien och Pontos vid Svarta havets sydkust. Längst i öster uppstod hellenistiska riken i Centralasien och Indien.

Epoken var inte fredlig, tvärtom. De hellenistiska kungarna förde ofta krig mot varandra och andra grannar. Till de farligaste fienderna i öster hörde parnerna, som först levde i nuvarande Turkmenistan. Den farligaste fienden i väster var det romerska riket, som efter att ha besegrat den nordafrikanska stormakten Karthago på 200-talet f.Kr. vände sig mot östra Medelhavet och lade under sig omfattande landområden.

Hotet från partherna och romarna får dock inte skymma det faktum att de hellenistiska rikena trots allt bestod i hundratals år, och att deras städer – som Pergamon, Antiochia och Alexandria – blev centra för en fruktbar blandkultur. Grekisktalande härskare, köpmän och vetenskapsmän mötte och utbytte erfarenheter med egyptier, syrier, judar, araber, perser och indier. De ståtliga hellenistiska ruinerna efter de nabateiska arabernas huvudstad Petra i dagens Jordanien vittnar om en fascination för det grekiska kulturella formspråket. De buddhistiska skulpturer som tillverkades i dagens Afghanistan, Pakistan och Indien uppvisar markanta likheter med antikens grekiska konst. Även folk i väster, däribland romarna, tog till sig av läromästarna vid östra Medelhavet.

Överallt i den hellenistiska kultursfären fungerade grekiskan som gemensamt tungomål. Grekiska blev ett världsspråk som förenade alla välutbildade medlemmar av de hellenistiska rikenas överskikt, ungefär som engelska fungerar idag. Mängder av bevarade dokument från denna tid, exempelvis egyptiska papyrustexter, är följaktligen skrivna på grekiska. När Nya testamentet nedtecknades under seklerna efter Kristi födelse var det självklart att även detta skulle skrivas på de gamla hellenistiska härskarnas tungomål.

Hellenismen, som begrepp betraktat, är ett modernt påfund som har fått sitt namn efter den grekiska termen för Grekland, Hellas. Benämningen lanserades av Johann Gustav Droysen, en inflytelserik tysk historiker och nationalist som åren 1836–1843 publicerade tvåbandsverket Geschichte des Hellenismus (”Hellenismens historia”). Varken antikens greker eller invånarna i de hellenistiska rikena gav uttryck för att de menade sig leva i en särskild era. Däremot existerade liknande glosor redan under antiken. Det grekiska substantivet hellenismos syftade på imitation av grekiskt levnadssätt och grekisk kultur, men utan att det förknippades med en specifik tidsanda eller ett kulturellt projekt.

Du kanske också är intresserad av avsnitt 56 i podcasten Historia Nu, då arkeologen Allan Klynne berättar om antikens sju underverk.