Det var en lika strålande som fridfull dag. Martin Luther King kunde blicka ut över en väldig folkmassa uppifrån det storslagna marmortemplet som är USA:s monument över Abraham Lincoln.
Han kunde se människor hela vägen utefter the Mall, huvudstadens långsmala parkområde som rymmer flera av USA:s viktigaste historiska minnesmärken. De var nu en kvarts miljon, kanske fler, och han kunde se dem runt det glittrande vattnet i The Reflecting Pool, bassängen nedanför den branta trappan till monumentet, och långt bort mot kongressbyggnaden i öster. Platsen kunde knappast ha varit mer lämplig för att tydliggöra symboliken. Han var på väg att hålla vad som skulle komma att betraktas som hans livs största tal som medborgarrättsledare, just där nationen hyllar den president som ett sekel tidigare skrivit under den proklamation som satte punkt för slaveriet.
Det var söndagen den 28 augusti 1963. King hade just introducerats som ”nationens moraliske ledare” och han började tala enligt det manus som han jobbat med in i det sista, ett arbete som hade hållit honom uppe nästan hela natten innan.
Hans åhörare var uppenbart nöjda. ”Vi kommer inte att vara nöjda förrän rättvisa strömmar ner som vatten och rättfärdighet blir en mäktig flod”, utropade han i en av många bibliska referenser och möttes av rop och ovationer. Men där någonstans kändes det som om resten av texten inte riktigt bar, som om den mot slutet inte skulle kunna leva upp till vare sig hans eget starkt känslomässiga framträdande eller det spontant kraftfulla gensvar han fick från publiken.
Det var bara att börja improvisera. Flera som fanns bakom honom på scenen märkte att han hade övergett den skrivna texten och sökte efter inspiration. ”Berätta för dem om din dröm, Martin”, ropade gospelsångerskan Mahalia Jackson som lite tidigare förberett åhörarna för Kings tal med en hjärtknipande version av ”I Been ’Buked and I Been Scorned”, en klassisk spiritual-sång som förmedlar slaveriets smärta. Jackson hade lika stor insikt i Kings tal som han hade i hennes sånger. Men det har förblivit oklart om King verkligen hörde hennes uppmaning. Hans egen minnesbild var att temat byggt kring ”jag har en dröm” bara plötsligt kom över honom. Det var i alla fall inget han tänkt på innan han började talet som nu allt mer kom att förvandlas till en predikan och som sedan gått till historien som ett retoriskt mästerstycke.
Det var inte alls första gången han använt ”jag har en dröm”-temat. Han hade uttalat frasen i tal flera gånger tidigare, senast under den gångna sommaren, vid demonstrationer han lett i Detroit och Chicago. Nu kom den tillbaka och drev fram ett mer optimistiskt och hoppfullt budskap än vad han egentligen planerat med det manus han brottats med under natten.
”Låt oss inte vältra oss i en dal av förtvivlan”, förklarade han. ”Jag säger till er i dag, mina vänner, att även om vi står inför svårigheter i dag och i morgon så har jag fortfarande en dröm. Det är en dröm som är djupt rotad i den amerikanska drömmen.” Därmed hade han låtit förstå att den vision han såg framför sig var en patriotisk dröm:
I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ”We hold these truths to be self-evident that all men are created equal.”
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!
I have a dream that one day down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of ”interposition” and ”nullification”, one day right there in Alabama little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers. I have a dream today!
I have a dream that one day every valley shall be exalted, and every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, “and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.”
Man kan bara spekulera om i vad mån reaktionerna blivit annorlunda, inte riktigt lika entusiastiska, om King hållit fast vid sitt ursprungliga manus. Marschen mot Washington hade aviserats som en demonstration för jobb och frihet. Men den första delen av talet har med tiden, om inte helt förträngts, så i alla fall kommit i skymundan av ”jag har en dröm”-sekvensen. Det skulle också senare visa sig att King skulle få svårare att samla ett brett stöd för medborgarrörelsens ökade betoning på arbetslöshet, inkomstklyftor och andra ekonomiska orättvisor.
Innan King i sitt tal vid Lincolnmonumentet kommit fram till det i dag bevingade uttrycket ”I have a dream” hade han inlett med ett hårt fördömande av hur USA aldrig levt upp till sina löften till sina egna medborgare.
Han hänvisade till Lincolns emancipationsförklaring som hundra år tidigare hade gett hopp till miljoner svarta slavar. Men, fortsatte King, ”hundra år senare är USA:s svarta fortfarande inte fria, deras tillvaro är inskränkt av segregationens bojor och diskrimineringens kedjor”. Men han nöjde sig inte med detta utan konstaterade också att USA:s svarta lever ”på en ensam ö av fattigdom, mitt i en ocean av materiellt välstånd”. Hundra år senare, konstaterade han, är de svarta förpassade till ett hörn av det amerikanska samhället, till en ”exil i sitt eget land”. Det var nu dags att synliggöra detta skamliga tillstånd och det var inte tid för återhållsamhet.
Du kanske är intresserad av...
Artikeln är baserad på kapitlet ”Jag har en dröm” ur Lennart Pehrsons biografi Martin Luther King.
