Jussi Björling (1911–1960) Gudabenådad världstenor

På listor över världens främsta sångare genom tiderna brukar Jussi Björling oftast finnas med bland de högst rankade. Trots att han i sina sceniska framträdanden är påfallande stel i rörelser och gester, blir de flesta åhörare ändå hänförda av hans mycket personliga stämma. Den har en omisskännlig, innerlig klangfärg.

I biografin Tills vingen brister (2002) av Yrsa Stenius, jämför författaren den svenske operasångaren med artister som Plácido Domingo och Luciano Pavarotti. ”Det är inte tu tal om att de är oerhört bra. Men det är ändå något i Jussi Björlings sång som träffar en i livskänslans solarplexus på ett sätt som enligt min mening ingen annan sångare förmår. Man tappar andan och orden, allt är oceanisk skönhet och sorg.”

Björling föddes i Stora Tuna i Borlänge i en musikalisk familj där fadern, David Björling, också var sångare. Jussi och hans bröder Olle och Gösta blev tidigt skolade av sin far och bildade tillsammans med honom Björlingkvartetten, som framgångsrikt turnerade i Norden och Nordamerika. Från fem års ålder präglades Björlings liv av sträng disciplin och hårt arbete. Skolgången blev starkt lidande. Fadern hade alkoholproblem och strax innan han avled, vid 52 års ålder, lär han ha begärt av sina söner att de skulle avhålla sig från sprit. Alla lovade, men ingen höll löftet. Jussi Björling var dock den ende som bröt det på ett fullkomligt måttlöst sätt.

År 1928 fick han provsjunga för Kungliga Operans chef John Forsell. Efteråt antecknade denne: ”Märkvärdigt bra, fenomen 17 år. Bör anammas och skötas. Bör kunna bli något.” Operaskolans intagningsnämnd gjorde en liknande bedömning: ”En exceptionell talang!” Ett par år senare, i juli 1930, debuterade Björling på Stockholmsoperan i Puccinis Manon Lescaut. Samma år gjorde han sin första huvudroll som Don Ottavio i Mozarts Don Giovanni.

Det internationella genombrottet fick Björling redan året därpå genom en sommarkonsert på Tivoli i Köpenhamn. Publikens bifall för den tjugoårige ynglingen var stormande och recensionerna i danska media förkunnade att en blivande världstenor var född, en sångare i klass med de allra främsta. Det tog längre tid innan svenska kritiker gav honom den sortens erkännande.

Han framträdde nu i klassiska verk som Barberaren i Sevilla, La Traviata och La Bohème och skaffade sig ett rykte som en enastående förmåga. På somrarna gjorde han turnéer i folkparkerna, och under pseudonymen Erik Odde sjöng han även in populärmusik på skiva. Ett par exempel är Läppar som le så röda (1933) och Dina blå ögon lova mer (1933).

När Björling var 24 år gammal gifte han sig med sopranen Anna-Lisa Berg. Hon har i efterhand beskrivit äktenskapet i övervägande rosenröda ordalag. Men troligen var det inte lätt att leva med en man som hade en benägenhet för nervsammanbrott och som led av grava alkoholproblem. Enligt dottern Ann-Charlotte blev Björling personlighetsförändrad av sprit: ”Vi stod inte ut med honom. Fast det värsta var att vi stod ännu mindre ut när han till sist bara försvann.” Ytterligare en påfrestning var att många damer förtrollades av Björlings undersköna stämma. Ett par månader efter att makarnas första barn föddes, fick han ännu ett barn med en annan kvinna.

Jussi Björlings exceptionellt framgångsrika karriär fortsatte med turnéer och gästspel på operahusen i Europa, vanligen till stående ovationer. Från 1937 och framåt, med undantag för krigsåren, blev USA det land vid sidan om hemlandet som mest fick höra ”den nye Caruso”. Han blev hyllad överallt. Efter det första framträdandet i Town Hall i New York skrev en recensent om ”en succé som sällan finner sitt motstycke i våra konsertsalar”. Somrarna tillbringade Björling oftast i Sverige, och han uppträdde varje år på Gröna Lund för en trogen och entusiastisk publik.

På grund av sin känsliga natur och alkoholproblemen tvingades han alltsomoftast att ställa in konserter och föreställningar, vilket gav honom dåligt rykte inom operavärlden. Ett sviktande hjärta förvärrade läget och ledde till en mycket smärtsam situation under sommaren 1960, den sista i hans liv.

En skivinspelning i Rom, med Georg Solti som dirigent, avbröts nämligen efter en hetsig konflikt mellan maestron och stjärntenoren. Björling hade sjungit rollen i Maskeradbalen otaliga gånger men nu ville Solti ändra på det mesta – frasering, rytm och dynamik. Hettan i staden, svår hjärtklappning, inställda repetitioner och en felaktig misstanke om att Björling återigen tagit till flaskan, bidrog till att konflikten trappades upp och inspelningen lades ner.

Troligen hann Björling aldrig hämta sig från incidenten som för honom var en djup kränkning. Han genomförde sin årliga konsert på Gröna Lund i augusti, men några veckor därefter, den 9 september, avled han i sömnen. Han blev endast 49 år gammal.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 89, då Carina Burman berättar om Carl Michael Bellman.