Karin Månsdotter, Sveriges ofrälse drottning

Det var ett ovanligt kungabröllop som firades i Storkyrkan i Stockholm den 4 juli 1568. Brudgummen Erik XIV höll själv sin halvårsgamla son Gustav i famnen, och bredvid brudparet tultade tvååringen Sigrid på egna ben. Den sjuttonåriga bruden, som kom från en simpel knektfamilj, var klädd i en dräkt som anstod en drottning. Även om bröllopsgästerna försökte hålla god min var de djupt chockerade. Aldrig förr hade det hänt att en kung gifte sig med en kvinna som varken var av kunglig eller adlig börd. Äktenskapet mellan Erik XIV och Karin Månsdotter var ett så uppseendeväckande brott mot kunglig tradition att något liknande inte skulle inträffa förrän 1976, när Carl XVI Gustaf gifte sig med Silvia Sommerlath.

Det är inte känt precis när Erik fick upp ögonen för Karin. En källa påstår att han såg henne sälja nötter på torget, en annan att de träffades på en krog där hon arbetade som uppasserska.

Karin härstammade från en bondesläkt i Uppland, och hennes far omnämns som ”stockeknäckt”, det vill säga fångvaktare. Troligen var hon föräldralös när hon som fjortonåring kom till Stockholms slott, där hon blev barnpiga åt ett av kungens oäkta barn, Virginia.

I likhet med många samtida furstar höll sig Erik med en ”frillohop”, ett litet harem av älskarinnor. Vid femton års ålder upptogs Karin i denna krets. Det framgår av hovets räkenskaper att hon hade egna tjänare och rätt att kvittera ut vin och dyrbara tyger.

Man kan föreställa sig att tonårsflickan blev bländad av all den lyx som kungen kunde erbjuda. Erik var en bildad renässansfurste som förde ett lysande hovliv. Han spelade luta, komponerade egen musik och ägnade sig åt nymodigheter som racketspel och fotboll.

Men den kungliga tillvaron bestod inte bara av fest och lek. Sverige var i krig med Danmark, kungens bröder intrigerade mot honom och dessutom var han i konflikt med adeln. Erik oroade sig för både verkliga och inbillade faror och uppfattades som mentalt instabil. Krisen blev akut i samband med de så kallade Sturemorden då han lät mörda flera adelsmän och därefter drabbades av en psykisk kollaps. Enligt källorna var det bara Karin Månsdotter som kunde lugna kungen, och han ville ständigt ha henne hos sig. 1566 fick paret dottern Sigrid och året därpå gifte de sig i hemlighet. I januari 1568 nedkom Karin med en son. Pojken, som fick heta Gustav efter sin farfar Gustav Vasa, var därmed född i äkta säng och legitim tronarvinge.

För att bekräfta Karins och sonens ställning ställde Erik till med ett officiellt bröllop i Storkyrkan. Det följdes av en ceremoni där Karin kröntes till drottning.

Kungens bröder, hertigarna Johan och Karl, uteblev från festligheterna. Att Erik upphöjt en knektdotter till drottning bekräftade – enligt deras mening – att brodern nu fullständigt mist förståndet och måste avsättas. I september 1568 intog de upproriska bröderna Stockholms slott, fängslade kungafamiljen och installerade Johan som ny kung. Erik, Karin och barnen tilläts leva ett fortsatt bekvämt liv, om än bakom låsta dörrar och gallerförsedda fönster. Karin födde ytterligare två söner under fångenskapen.

Ett porträtt av Karin Månsdotter, skissat av hennes make under fångenskapen.

Trots att båda gossarna dog i späd ålder ville Johan III undvika att det föddes fler tronpretendenter, och 1573 lät han skilja paret åt. Medan Erik satt på Västerås slott flyttades Karin och barnen till Åbo i den finska rikshalvan.

När familjen tagits ifrån honom bröts Eriks mentala hälsa snart ner. Han trodde att Karin fanns kvar någonstans på slottet och brukade ropa efter henne i timmar. I bevarade brev till hustrun bedyrar han att han hållit sina äktenskapslöften och ber ängsligt om att hon ska vara honom trogen.

När prins Gustav var sju år togs han ifrån sin mor och fördes till ett kloster i Polen. Pojken hade arvsrätt till tronen, och Johan ville därför placera honom så långt ifrån Sverige som möjligt. Karin och Sigrid hölls kvar i husarrest på Åbo slott till 1577, när de fick bud om Eriks död. Ryktet sa att han förgiftats på uppdrag av Johan III, vilket troligen var sant. Vid en gravöppning 1958 visade sig Eriks kvarlevor innehålla stora mängder arsenik.

När Johan gjort sig kvitt sin bror var han oväntat generös mot den 27-åriga änkan. Karin fick kungsgården Liuksiala, nära nuvarande Tammerfors, som förläning på livstid. Under hennes kompetenta styre ökade godsets intäkter och hon levde ett ståndsmässigt liv.

Såvitt man vet återvände Karin bara en gång till den svenska rikshalvan. 1582 inbjöds hon och dottern till Stockholm som gäster hos Johan och hans drottning Katarina Jagellonica. Sigrid stannade kvar som hovdam i Stockholm och gifte sig två gånger med högadliga män.

Trots Karins vädjanden fick Gustav aldrig återvända till Sverige. Efter att inte ha träffats på 21 år återsåg mor och son varandra i Reval (nuvarande Tallinn) 1596. Gustav hade blivit katolik och glömt bort nästan all sin svenska. Innan de skildes åt gav Karin sonen hans fars dagböcker. Gustav Eriksson förde ett kringflackande liv och dog 1607 i den lilla staden Kasjin i Ryssland.

Karin Månsdotter bodde under återstoden av sina dagar på Liuksiala, där hon dog den 13 september 1612. Hon begravdes i Åbo domkyrka och är tillsammans med dottern Sigrid de enda kungligheter som någonsin begravts i Finland.