Den äldsta bevarade Draculafilmen, den tyska klassikern Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens från 1922, är baserad på Bram Stokers roman, men den skiljer sig också från den på flera punkter.
Greve Dracula, som i romanen reser till London, kommer i stället till en påhittad tysk stad, Wisborg. Greven i huvudrollen heter inte Dracula utan Orlok. Ändringarna gjordes av upphovsrättsliga skäl. Även andra personer har fått nya, mer tyskklingande namn. Greve Orlok spelas mästerligt av en otäck, råttliknande Max Schreck, med långa naglar och tänder. Han är den skådespelare vars rollgestaltning ligger närmast Bram Stokers romanfigur. Max Schrecks Draculatolkning har blivit klassisk, och en obehagligare vampyr är svår att finna på vita duken.
Regissören F. W. Murnau följde handlingen i romanen Dracula, och det framgick av reklamen att Stokers roman låg till grund för filmen. Dessvärre hade verket gjorts utan att Florence Stoker, Bram Stokers änka, som ägde rättigheterna till Dracula, hade gett sin tillåtelse. Hon stämde filmbolaget och krävde att alla negativ och kopior av Nosferatu skulle förstöras. Så skedde också, men en film som hade hamnat i London råkade överleva, något vi har all anledning att vara tacksamma för.
Nosferatu har nämligen fungerat som inspirationskälla både till senare Draculaskildringar och till skräckfilm över huvud taget. F. W. Murnau är en förgrundsgestalt i tysk, expressionistisk filmkonst och Nosferatu är hans mästerverk. Här finns en dramatisk växelverkan mellan ljus och mörker, skuggor och vinklar. Rollerna överdrivs till det groteska, och en för tiden avancerad trickfilmning skapade aldrig tidigare skådade effekter. En av de kändaste scenerna är när greven, utan att röra en lem, långsamt reser sig ur kistan.
Till skillnad från många senare filmer är Nosferatu påfallande icke-erotisk. Romanens handling ger stort utrymme för erotik, men Murnau drog ned på antalet kvinnliga roller och satsade på ren skräck. Huvudtemat i filmen är den sjukdom som följer i grevens spår. Otaliga människor går döden till mötes i vad som påstås vara pest, ett tema som understryks av alla de råttor som följer greve Orlok till hans nya land. Han för med sig kistor fyllda med jord från medeltida pestbegravningsplatser för att överleva. Den råttliknande gestalten, med skallig, vitblek uppsyn, för tankarna till avbildningar av Döden eller Liemannen. Greve Orlok är pesten personifierad. Det är bilden av ett groteskt monster som kan passera som människa, som sprider död, sjukdom och elände omkring sig och som är närmast omöjlig att stoppa. Han är rakt igenom osexig. Han äcklar och skrämmer sin omgivning. Han är stark och farlig, men allt annat än förförisk.
Murnaus Nosferatu tog fasta på originalhandlingen. Visserligen hade några rollkaraktärer slagits ihop och namn ändrats, men känslan man får när man ser filmen påminner om den man får om man läser boken. Greve Dracula framställs precis så motbjudande och obehaglig som Bram Stoker tecknade honom.
Texten är ett utdrag från...
Dracula
185 krI Dracula: Myt och verklighet tar Katarina Harrison Lindbergh med läsaren på en vindlande resa, med avstamp i 1400-talsfursten Vlad III:s öde och de skrönor som berättades om honom efter hans död. När skrönorna så småningom blandades med europeisk folktro och folktron blev föremål för skönlitterär gestaltning började vår tids myter om den blodsugande vampyren att ta form. Det är en fascinerande, blodig och rafflande skildring om myt och verklighet kring greve Dracula.
Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.
