Boktips

Provläsning: Kapitel 5 i Blodhundar

Blodhundar
Olof tog henne i armen.
”Nu ska jag presentera dig för Tzipi Meir, Israels nya sändebud i vårt land.”
Tzipi Meir sträckte fram sin hand.
”Sara har berättat mycket om dig och er tid i Israel. Det skulle jag vilja höra mer om”, sa Tzipi Meir.

”Gärna, men det får bli en annan gång”, sa GB. ”Nu har vi lite bråttom”.

De gick in i synagogan och en man kom fram med utsträckt hand. Han presenterade sig som församlingens ordförande.

”Välkommen”, sa han och log mot GB. ”Trevligt att Dagbladet kunde komma. Du ska veta att det här är ambassadörens första offentliga framträdande i Sverige, så det blir ett scoop för dig.”

Han drog ner mungiporna och skakade på huvudet.

”Det sorgliga är att vi av säkerhetsskäl inte har kunnat gå ut med detta i förväg.”

Scoop? Snarare bild och bildtext, tänkte GB.

En man i kippa, svart kavaj, knäppt vit skjorta och långt svart skägg steg fram med utsträckt hand.

”Shlomo Mendel”, sa han med amerikansk brytning.

Hon visste vem han var, rabbinen som blev utsatt för glåpord, stenkastning och alla möjliga trakasserier. Polisen hade högar med hatbrottsanmälningar från honom men bara en person som hade skrikit ”jävla jude” och kastat en flaska mot honom hade blivit åtalad och dömd.

Ordföranden klappade rabbinen på axeln.

”Shlomo har betytt väldigt mycket för det judiska livet i Malmö.”

”På vilket sätt då?” sa GB, tittade på klockan och såg att den var tio i ett. Hon ville ställa några frågor till Tzipi Meir innan allt satte igång.

Rabbinen lutade sig fram och svarade:

”De unga efterlyser fler traditioner och mer religion. Vi behöver unga judar som gifter sig med varandra och skaffar barn. Nu är vi på väg att gå under i blandäktenskap och assimilering och jag …”

GB avbröt honom:

”Jag behöver ta en bild av er alla tillsammans.”

Hon tittade sig omkring, hon hade varit i synagogan tidigare, med sin farbror och faster för hundra år sedan. Allt var sig likt. Hon såg att det hängde en skylt på dörren in till gudstjänstlokalen där det stod ”Onödigt prat undanbedes under gudstjänsten”. Hon log och mindes hur mycket det babblades därinne, åtminstone på kvinnoläktaren.

En man kom fram till ordföranden och räckte över en megafon.

”Nu ska den funka”, sa han.

Ordföranden vände sig till GB igen.

”Det blir tre tal och jag ska hålla nummer två. Det sista hålls av imamen Abdal Ibrahim, en person som du borde intervjua. Han är på väg i taxi från Islamic Center, vi borde kanske vänta på honom?”

”Tyvärr, jag hinner inte”, sa GB, tog upp sitt block och gick fram till Tzipi Meir.

”Jag vill gärna ha något citat från dig så min fråga är helt enkelt: Vad tycker du om kippavandringarna?”

”Vad jag tycker om kippavandringarna? Jo, de har uppmärksammats i hela världen, kanske inte i arabvärlden, men i Israel och i många andra länder. De är ett mycket konkret sätt att visa att vi judar inte är ensamma i vår kamp mot den växande antisemitismen.”

GB skrev ner vad Tzipi Meir hade sagt och stoppade ner blocket i jeansfickan. Intervjun var över. Hon svängde runt och tittade på alla som stod omkring henne och upprepade att hon gärna skulle vilja ta en gruppbild på trappan till synagogan.

”Jag vill inte vara med”, sa Sara och pekade på Olof. ”Jag är bara här som maka åt riksdagsmannen.”

”Klart du ska vara med”, sa hennes man.

”Det måste du”, sa Tzipi Meir.

”Okej”, suckade Sara.

GB ledde processionen ut ur synagogan och fram till den stora trappavsatsen.

”Ställ er mot räcket och ta av solglasögonen”, sa hon och nickade åt Tzipi Meir.

”Och gärna hatten också. Annars hamnar hela ditt ansikte i skugga.”
”Javisst”, sa Tzipi Meir, plockade av sig solglasögonen och hatten och rufsade till sitt nyklippta hår.

”Är det bra så här?”

”Perfekt”, sa GB och vände sig mot Sara. ”Du kan behålla din turban på, den skuggar inte.”

Människor trängdes på trottoaren, på den avspärrade gatan och på gräsplätten framför grannen, Betaniakyrkan. Någon viftade med en israelisk flagga. Talare nummer ett stod på en låda. Han hade en blåvit, virkad kippa på huvudet och GB tänkte för en sekund att det kanske hade varit roligare att plåta honom. Hon hörde hur han sa något om att ”vi vill inte längre gömma våra davidsstjärnor innanför tröjan”.

Men nej, det fick bli gruppbilden med ambassadören, hon var ju huvudpersonen. De ställde upp sig skuldra vid skuldra. Sara längst till vänster, närmast synagogan, sedan Olof, rabbinen, ordföranden med megafonen i handen och längst ut till höger, Tzipi Meir.

Kanske skulle hon stå i mitten, tänkte GB. Skit samma.

Hon tog upp kameran, ställde in bländaren på 11, slutartiden på 125 per sekund och tittade i sökaren. Autofokusmotorn brummade och efter någon sekund blev gruppen knivskarp. I samma ögonblick som hon sa ”titta in i kameran” och satte fingret på avtryckaren hördes ett långt ”cheeeese” från Olof och alla började röra på sig och skratta. Typiskt Olof, tänkte hon, suckade och sänkte kameran. Sara såg irriterad ut och gav honom knuff i sidan. Han tittade på sin fru och sedan på GB och sa ”sorry”. Tzipi Meir såg road ut, stoppade ner solglasögonen i bröstfickan på sin kavaj och strök sig över sitt korta hår. Solhatten höll hon fortfarande i vänster hand.

”Då gör vi ett nytt försök”, sa GB. Alla radade upp sig, sträckte på sig och tittade in i kameran med allvarliga miner. Hon tittade i sökaren och väntade den sekund det tog för motivet att bli skarpt, satte fingret på avtryckaren, hörde hur kameran smattrade men ryckte till när något strök förbi hennes högra öra. Det kändes som ett kraftigt vinddrag och följdes av ett metalliskt ljud.

Vad fan var det? tänkte hon men fortsatte fotografera. Ett par sekunder senare, när kameran hade ställt in skärpan igen, såg hon hur Tzipi Meir snubblade till.

Inte en grej till, tänkte hon och fortsatte fotografera i väntan på att Tzipi Meir skulle återfå balansen. Men ambassadören gled bakåt mot räcket och sjönk sakta ihop på trappan. Genom kameraögat såg GB hur hon öppnade munnen som om hon ville säga något. Men istället för ord kom det blod. På trappan under henne spred en röd fläck ut sig innan GB hade hunnit ta ner kameran.

Vad fan är det som händer? tänkte hon, tog bort fingret från avtryckarknappen och sänkte kameran. Hon såg i ögonvrån hur Olof tog sig om bakhuvudet och hur alla i gruppen stirrade på Tzipi Meir. Ingen sa någonting.

Hon rusade fram till Tzipi Meir och satte sig på huk.

För helvete, hon är skjuten, tänkte hon.

I nästa sekund låg hon på trappan, omkullvräkt av en av livvakterna som kastade sig över ambassadören. Han vände sig mot GB.

”Put away your fucking camera and get a doctor!” skrek han och satte sig som en sköld framför Tzipi Meir, samtidigt som han tryckte sin hand mot hennes mage.

Texten ovan är ett utdrag från kapitel 5 i Blodhundar.