Skandinavismen

Decennierna efter Napoleonkrigens slut år 1815 brukar betecknas som nationalismens era. En rad folk började fredligt eller med våld att sträva efter att bilda egna stater på nationell grund, det vill säga utifrån föreställningen om ett gemensamt kulturellt, språkligt och politiskt arv. I Norden tog detta sig uttryck i skandinavismen, som predikade samhörigheten mellan Sverige, Danmark och Norge.

Teknikens roll

De nationalistiska rörelserna sammanföll, inte minst i Sverige med framväxten av vad vi skulle kunna kalla ”den allmänna opinionen”, stödd på en spirande dagspress som nådde allt bredare samhällslager. Lite förenklat kan man säga att utvecklandet av pappersindustrin, med allt billigare tidningar och böcker som följd, utgjorde ett viktigt fundament för spridandet av nyheter och åsikter i samhället. En bredare debatt blev möjlig i olika politiska frågor: rösträttsreformer, värnplikten, statskyrkans roll, nykterheten, fackföreningar och, inte minst utrikespolitiken. Därmed var den tekniska grunden lagd för skandinavismen.

Den tekniska utvecklingen med ångbåtar och tåg med tidtabeller samt en snabbare och mera spridd tidningspress bidrog också till utbyte av tankar och människor. I det avseendet kom skandinavismen precis rätt i tiden, ja, den hade snarast varit omöjlig ett eller ett par decennier tidigare.

Danmark och Sverige

Alltifrån det tidiga 1500-talet och fram till Kielfreden 1814 hade det rått en nästan konstant fiendskap mellan Sverige och Danmark-Norge. Men i och med Danmarks förlust av Norge 1814, men också av att Sverige förlorade Finland 1809, så uppstod ett nytt säkerhetspolitiskt läge. De två Östersjömakterna hade degraderats till småstater, samtidigt som Preussens och Rysslands makttillväxt hade resulterat i två nya stormakter som upplevdes som dödliga hot i de tre nordiska länderna.

Men en viktig effekt hade skandinavismen och den svensknorska opinionens uppslutning på dansk sida: man kunde lämna gångna tiders fientlighet mellan de nordiska länderna bakom sig. För Sveriges del innebar det att Danmarks roll som arvfiende definitivt ställdes på avskrivning. Kriget år 1814 blev det sista vapenskiftet mellan svenskar å ena sidan och danskar och norrmän å den andra. Därmed bortföll det danska hotet ur den svenska strategiska bilden.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt den sekelgamla fiendskapen och de många krigen fick ge vika för tanken om en gemensam historia och ödesgemenskap. Förklaringen är till betydande del den omvälvande säkerhetspolitiska förändringen, men också den framväxande nationalismen i Europa, som skapade en grund för tankar på ett gemensamt skandinaviskt förflutet. I den gemensamma forntiden, symboliserad av götiska skalder och nationalromantiska föreställningar om vikingatiden, skapades en samhörighetskänsla.

Studenternas roll

I Sverige vann skandinavismen anhängare framför allt bland studenterna i Lund, men också i en del borgerliga kretsar. I Uppsala var engagemanget svagare, även om skandinavismen också fanns där. Mellan 1839 och 1844 hölls fyra nordiska möten för naturforskare i Köpenhamn, Stockholm, Kristiania och Göteborg, medan den danske psalmdiktaren Grundtvig talade för etablerandet av ett samnordiskt universitet.

Till en början hade engagemanget vetenskaplig profil, men skandinavismens politiska ambitioner blev snabbt allt tydligare. Redan vid studentmötet i Köpenhamn 1839 talades om att ”Nordens enhet är Nordens frihet” och deltagarna sjöng Tegnérs tonsatta dikt Kung Karl den unge hjälte. Strax därefter kom danska studenter till Lund, där de öppet förkastade att de tre hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg fortsatt skulle ingå i det danska kungariket. Istället lyfte man fram Ejderenprogrammet: att det delvis dansktalande Slesvig skulle införlivas med det egentliga Danmark, medan de nästan helt tysktalande Holstein och Lauenburg skulle få gå sin egen väg.

Slutet för skandinavismen

För Danmark innebar det första slesvigska kriget 1848–1850 tveklöst en militär framgång och detsamma gällde skandinavismen. Men både Danmarks fortsatta slesvigska politik och den skandinavistiska rörelsen byggde på lösan grund. Kriget avgjorde inte den slesvigska frågan, det bara sköt problemen på framtiden.

År 1863 genomdrev en nationalliberal dansk regering att Danmarks gräns skulle gå vid floden Ejderen, vilket innebar att Slesvig inlemmades i Danmark. Konsekvenserna lät inte vänta på sig. I januari 1864 lät Preussen och Österrike sina trupper marschera in i hertigdömena och vidare upp på Jylland. Inga stormakter var beredda att riskera en storkonflikt på grund av vad man såg som Danmarks huvudlösa agerande. Den norsk-svenska hjälpen uteblev också. Danmark fick sluta en tung fred som krossade det gamla riket. Hela Holstein och Lauenburg samt Slesvig utom några smärre områden avstods till Preussen.

Kvar efter 1864 fanns ett stympat Danmark och en skandinavism i ruiner, eftersom Sverige och Norge förutom några frivilliga inte hade stött Danmark i dess ödeskamp.

Ett nytt försök att blåsa liv i studentskandinavismen gjordes ett decennium efter kriget, när minnet av händelserna 1864 hade börjat sjunka undan, av en ny generation studenter. År 1875 hölls ett nytt skandinaviskt studentmöte i Uppsala med en högtidsmiddag för hela 1 600 gäster i Botaniska trädgården. Men allt festivitas till trots så blev detta det sista skandinavistiska studentmötet.

Du har väl inte missat vår podcast Militärhistoriepodden? Du kanske är intresserad av avsnitt 38, då programledarna diskuterar det dansk-tyska kriget år 1864 (eller andra slesvigska kriget).