Slaget vid Little Bighorn

Slaget vid Little Bighorn är ett av de mest välkända militära misstagen genom tiderna. En syn på fienden som underlägsna vildar invaggade general Custers kavalleri i tron att de enkelt kunde slå en mångdubbelt större styrka, bara för att den råkade bestå av indianer.

George Armstrong Custer hade gjort sig ett namn under amerikanska inbördeskriget (1861–1865), en konflikt han blandade sig i direkt efter att ha tagit examen vid officershögskolan West Point. Att Custer gick ut med sämst betyg i sin klass spelade mindre roll när nordstatsarmén skrek efter folk.

Som underlöjtnant i kriget utmärkte sig Custer vid flera tillfällen för sin oräddhet och framåtanda, som inte sällan gränsade till vårdslöshet. Han uppskattades dock bland en del höga dignitärer, bland andra general George B. McClellan, vilka såg till att han fick en kometkarriär. År 1863 hade han hunnit befordras till brigadgeneral, vilket gjorde Custer till den yngste amerikan som någonsin uppnått den graden, han var 23 år vid tillfället.

När nordsidans styrkor skulle bantas efter segern i inbördeskriget förlorade Custer sin krigsbefattning och blev istället regementschef för det nyuppsatta 7. kavalleriet. Det var nu han sändes västerut för att ta itu med ett av den amerikanska statens andra “problem” – indianerna.

Efter inbördeskriget ökade spänningarna mellan västerns nybyggare och den amerikanska urbefolkningen. I jakten på ny jordbruksmark var det få som tog hänsyn till de stammar som sedan länge levt, odlat och jagat på dessa marker. Indianerna fick vackert flytta på sig till av staten utsedda reservat och indianterritorier. De som vägrade blev bortjagade av armén. George Armstrong Custer ledde själv ett anfall mot en Cheyennebosättning vid Washitafloden i Oklahoma den 27 november 1868. Det hela var i själva verket en massaker. 103 indianer dödades, varav endast 11 var krigare, resten var kvinnor, barn och åldringar.

År 1873 gjordes en avgörande upptäckt i samband med rekognosceringsarbetet inför dragningen av en ny järnvägslinje. I Black Hills-skogen, på gränsen mellan South Dakota och Wyoming, upptäckte man plötsligt enorma guldfyndigheter. Fem år tidigare hade USA:s regering, i det så kallade Laramiefördraget, slagit fast att området tillhörde indianerna. Men när det vankades guld var sådana löften inte vatten värda.

Lycksökande guldgrävare strömmade till och de lokala indianstammarna svarade med attacker, och hövdingarna Sitting Bull och Crazy Horse drog samman stora mängder krigare i området kring bergskedjan Bighorn Mountains i södra Montana. Svaret från amerikanska staten blev att organisera en straffexpedition, där 7. kavalleriet under Georg Armstrong Custer kom att anfalla indianlägret, nära bifloden Little Bighorn River (som kom att ge slaget sitt namn).

Custer gjorde det fatala felsteget att inte bara ge sig på en mångdubbelt starkare fiende – fler än 2 000 indiankrigare väntade på hans knappt 650 kavallerister – han splittrade dessutom sina egna styrkor. Medan den virile generalen själv tog med 210 ryttare i en kringgående rörelse norrut runt indianlägret sändes major Marcus Reno att anfalla från öster. Mycket snart märkte Reno att indianerna inte bara var betydligt fler utan också bättre beväpnade än hans eget manskap. Efter att ha slagits tillbaka med förluster flydde Reno i panik och måste undsättas av kapten Frederick Benteens trupp för att inte bli totalt utplånade.

General Custer

Custer stod nu ensam med sin styrka mot hela indianarmén. När man hunnit till lägrets norra sida ansattes man hårt av allt fler indianer och formerade desperat försvar kring ett antal kullar.

Det finns en väl spridd myt om att Custer och hans kavallerister bjöd heroiskt motstånd till sista blodsdroppen. Bland annat har denna scen målats upp i flera Hollywoodfilmer och inte minst på Edgar Samuel Paxsons berömda målning Custers Last Stand från 1899. Hur de döda kropparna, inklusive Custers, låg efter slaget visar att många försökte fly hals över huvud, men slaktades av sina motståndare.

En löjtnant som betraktade stridsplatsen vid Little Bighorn två dagar senare fick syn på Custers lik. Han såg så fridfull ut där han låg på rygg, med de livlösa ögonen närmast drömskt stirrande upp mot himlen. Till skillnad från många av de döda hade han inte blivit skalperad, men hans kläder var borta sånär som på strumporna, öronen var sönderskurna, låren hade sår efter hugg och någon hade skjutit pilar i hans skrev. Strax under hjärtat fanns ett kulhål och i vänstra tinningen ytterligare ett. Det senare har ibland tolkats som ett tecken på att Custer begick självmord under stridens sista minuter, men teorin har aldrig kunnat bevisas.

När tidningarna sedan skrev om det ödesdigra slaget vid Little Bighorn utelämnades uppgifterna om hur Custers kropp stympats. Man ville bespara hustrun att få veta hur maken förnedrats. Så fick Custer rida vidare in i historien, som en odödlig symbol för att högmod går före fall.

Klicka på bilden för att ladda ned högupplöst foto! Fler författarporträtt, bokomslag och eventuella inlagebilder finns att ladda ner på förlagets pressrum hos Mynewdesk. Följ denna länk för att komma till bilderna.

Hugo Nordland är historiker, journalist och redaktör, bosatt och uppvuxen i Lund. Han disputerade 2015 på en avhandling vid Lunds universitet om svenska officerares känsloliv kring sekelskiftet 1800. Han har tidigare varit redaktör för tidskriften Militär Historia och arbetar numera som förlagsredaktör.

Missa inte Hugo Nordlands avsnitt i podcasten Historia Nu!

Missa inte heller Militärhistoriepodden avsnitt 35, om slaget vid Little Big Horn!