Frederick Fleet och Reginald Lee hade särskilt uppmanats att se upp för is, men de kikare som Titanics båda utkikar skulle ha haft låg inlåsta i ett skåp, och ingen visste var nyckeln fanns. När de väl fått syn på isberget och ringt till bryggan, hade förste styrman Murdoch bara en halv minut på sig att gira undan.
Det klarade han inte. Trettiosju sekunder efter larmet, några minuter före midnatt den 14 april 1912, kolliderade passagerarfartyget Titanic med ett isberg som rev upp ett nittio meter långt hål i skrovets sida, motsvarande en tredjedel av fartygets hela längd – under vattenlinjen.
Det avgörande misstaget var förstås att hon höll så hög fart att det blev omöjligt att gira undan. Titanic gjorde omkring 22 knop, trots att varning för isberg hade utfärdats. Inget fartyg kunde ha motstått den kraft som rispade upp hennes skrov.
Vittnesmål gjorde efteråt gällande att rederiet White Star Lines direktör Bruce Ismay hetsade Titanics befälhavare Edward Smith att hålla så hög hastighet han kunde. Säkert är att den höga farten berodde på en utbredd övertygelse om att detta fartyg inte kunde sjunka.
Denna övertygelse fick också Bruce Ismay att inför jungfruresan ge order om att antalet livbåtar skulle minskas för att spara utrymme. Fartyget hade ändå fler livbåtsplatser än vad de föråldrade sjösäkerhetsreglerna föreskrev: 1 178. På fartygets första och sista resa fanns 2 223 personer ombord.
Alla de misstag som ledde till Titanics undergång och dess förödande följder har en och samma moder, konstaterar forskaren Claes-Göran Wetterholm som skrivit flera böcker om katastrofen: hybris. Övermod.
”Osänkbara fartyg” stod det i den katalog som företaget Stone-Lloyd tryckte för att saluföra sitt nya system med vattentäta dörrar. Genom att dela upp skrovet i avdelningar skulle man hindra inträngande vatten från att sprida sig. Från sin plats på bryggan kunde kaptenen snabbt stänga dörrarna mellan de vattentäta skotten och ”genom att vrida en elektrisk strömbrytare göra fartyget praktiskt taget osänkbart”.
Titanics skrov var indelat i sexton avdelningar. Upp till fyra av dem skulle kunna vattenfyllas utan att fartyget sjönk, hade fartygets konstruktör Thomas Andrews räknat ut. Inför oceanångaren Adriatics jungfruresa 1907 hade befälhavaren Edward Smith sagt:
”Jag kan inte föreställa mig någonting som skulle kunna få ett fartyg att gå under. Modern skeppsbyggnadskonst har övervunnit detta.”
När kapten Smith nu förde befälet på Titanic och efter kollisionen bad Thomas Andrews följa med under däck för att inspektera skadorna, såg denne att sex av de täta avdelningarna tog in vatten. Han gav det ”osänkbara” fartyget ungefär en timme till.
Tjugo minuter över två den 15 april 1912 gick Titanic till botten. 1 517 människor drunknade, däribland Edward Smith och Thomas Andrews. Sista gången någon såg den senare var i första klass rökrum där fartygskonstruktören stod tyst vid spiselkransen. ”Ska ni inte försöka rädda er, Mr Andrews?” frågade stewarden. Han fick inget svar.
En av de 712 som överlevde var Bruce Ismay, rederiets chef. Han hade hjälpt till med att lasta livbåtarna, men när en av de sista skulle firas ner var det plötsligt tomt på däcket runt honom. Ismay fick ett infall och steg ner i båten när man började fira den.
Kanske var detta ändå ett misstag. När Bruce Ismay den 18 april anlände till New York med den räddande ångaren Carpathia hade pressen skoningslösa rubriker i beredskap för hans räkning: ”The Coward of the Titanic”. Trots sina bedyranden att han gjort vad han kunde för att rädda andra blev Bruce Ismay en sinnebild av feghet på båda sidor om Atlanten. För att slippa ifrån gliringarna drog han sig tillbaka från affärslivet, köpte ett hus på Irland och levde ytterst tillbakadraget till sin död hösten 1937.
Enligt en del historieskrivare lärde Titanics öde mänskligheten att aldrig mera tro blint på teknikens ofelbarhet. Enligt andra har vi fortfarande inte lärt oss det.
Artikeln ovan är ett utdrag från 101 historiska misstag.
Titanic
85 kr – 185 krTitanic sades vara osänkbart, så varför ens förse det med livbåtar? Trots det fanns sammanlagt 20 stycken ombord på fartyget. Och trots all ny teknik gick hon under en stjärnklar natt på Nordatlanten, på grund av en kombination av olyckliga omständigheter parat med åtminstone två av de sju dödssynderna: högmod och girighet.
I Titanic: Den osänkbara drömmen får vi följa med världens mest berömda fartyg på dess första och sista resa. Tomas Blom berättar detaljrikt och engagerande, inte bara om orsakerna till förlisningen utan också om räddningsförsöken och katastrofens rättsliga och mediala efterspel. Berättelsen om Titanic har en sällsynt förmåga att fascinera trots att mer än 100 år förflutit sedan den ödesdigra natten då 1 500 människor miste livet.
Bokserien Världens dramatiska historia tar upp fängslande händelser ur världshistorien. Författarna återger med engagemang och stor kunskap de personer och skeenden som varit med och förändrat historien. Med sitt nätta format och sidomfång erbjuder böckerna i serien utmärkt läsning för alla med ett intresse för historia.
Du kanske också är intresserad av...
Vasaskeppets förlisning
185 krPå bara några minuter vändes glad feststämning till vattenfylld katastrof. Den 10 augusti 1628 förliste Vasa i Stockholms ström, inför öppen ridå och storpublik. Tomas Blom skildrar med lätthet och inlevelse den dramatiska händelsen.
Regalskeppet Kronan
259 kr»Det är en spännande, oupphörligt fascinerande och välskriven bok.« Tidskriften Militär Historia
Vackert praktverk om svensk stormaktstids största fartyg!
När Kronan sjösattes i juli 1668 var hon det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. Skeppet var en storslagen manifestation av den svenska stormakten, som stod på sin absoluta höjdpunkt.
1676 förliste Kronan under ett dramatiskt sjöslag mellan den svenska och den dansk-nederländska flottan öster om Öland. Kronans undergång är en av de enskilt största tragedierna i svensk historia; 800 människor dog och kvar på havets botten låg vrakdelarna från ett praktfullt flytande palats. Där låg de stilla i sin våta grav fram till år 1981 då utforskningar av vraket påbörjades i Kalmar läns museums regi. Sedan dess har mer än 35 000 föremål bärgats från havets djup, däribland Sveriges största guldmyntskatt, bronskanoner, praktfulla skulpturer, kläder, böcker och navigationsinstrument.
Historikern och marinarkeologen Lars Einarsson har varit projektledare för undersökningarna av Kronan sedan 1983. I detta praktverk väver han samman berättelser om händelser, personer och föremål i stormaktstidens Sverige och Europa. Boken ger en unik och spännande inblick i livet ombord på ett av världens största örlogsfartyg för drygt 300 år sedan.