Afrikanska möten

Sten Rylander skildrar en tid då Sverige kunde spela en aktiv och framträdande roll under avkoloniseringen i Afrika och befrielsekampen i främst södra Afrika

Under flera decennier, då utvecklingen i världen och inte minst i Afrika dominerades av de båda supermakterna USA och Sovjets konkurrerande intressen, kunde det lilla Sverige vara en aktiv aktör, som värnade om nationellt oberoende och de afrikanska ländernas kamp för frihet och självständighet. Utrikespolitiken och biståndet gick hand i hand och den diplomatiska verktygslådan var välfylld. Våra ledande politiker – med Olof Palme som en självklar förgrundsgestalt under lång tid – var intresserade och hade ofta egna politiska kontakter.

Efter EU-inträdet 1995 förändrades förutsättningarna något. Sverige kunde inte längre i alla lägen vara en självständig bilateral aktör. Vi blev försiktigare och fick lära oss att stämma av och samverka med EU-kretsen i övrigt. Dock kunde vi i många sammanhang leva på gamla bilaterala meriter och ha ett positivt inflytande inom ramen för EU:s samlade agerande. Många andra EU-medlemsländer såg Sverige som en tillgång för EU i arbetet med Afrika, just på grund av den positiva hållning som vi hade byggt upp under många år.

En personlig, levande och lärorik skildring som bör läsas av alla med intresse för den afrikanska kontinenten och dess utveckling

Boken tar sin utgångspunkt i Botswana och Lesotho i södra Afrika i samband med att Sten Rylander i slutet av 1970-talet som ung och fältoerfaren UD-tjänsteman fick erbjudande om att bli SIDA-representant i dessa länder. Erfarenheterna från det fina och fredliga Botswana kombinerades med dramatiken kring kampen mot apartheid i Sydafrika och Sveriges aktiva stöd till befrielserörelserna.

Fortsättning följer i krigets Angola i mitten av 1980-talet med ett successivt starkt svenskt deltagande i fredsprocessen i landet och i förberedelserna för nationell självständighet i Namibia. Sten och Berit Rylander – som ambassadör respektive handläggare av det svenska stödet till befrielserörelserna ANC och SWAPO – hade under denna tid unika och nära kontakter både i Angola och med SWAPO. Denna konstruktiva samverkan fortsatte under de första fem åren efter Namibias självständighet 1990. Den nära vänskapen med ledande namibier har fortsatt under de 25 år som har gått sedan dess, något som skildras i boken.

Tiden i Tanzania före och efter millenniumskiftet sammanfaller med ett intressant brytningsskede när det gäller det internationella utvecklingssamarbetet: från ett ensidigt biståndsberoende till ett mer jämställt partnerskapssamarbete. Relationen mellan Sverige och Tanzania har alltid varit speciell och är under denna tid starkare och mer positiv än någonsin.

Efter höjdpunkten i Tanzania följer 5 års konfliktfyllt arbete i Zimbabwe med helt annorlunda förutsättningar. Medvind förbyts till motvind som kräver ett rakryggat agerande till försvar för demokrati och mänskliga rättigheter. Bland erfarenheterna: en aktiv officiell kampanj mot Sverige och den svenske ambassadören!

En spännande inblick i livet som aktiv fältorienterad diplomat

Framställningen kompletteras med ett avsnitt om Västafrika och diskussionen om Västafrikas roll i den svenska Afrikapolitiken samt om erfarenheter från sidoackrediteringsländerna Sao Tomé och Principe, Madagaskar, Malawi och Mauritius.

Boken är skriven i en ledig och personlig stil, som knyter an till författarens verksamhet och breda kontakter under flera decennier i Afrika. Särskild vikt har lagts vid personliga kontakter och möten med ledande afrikanska befattningshavare i lägen som har varit betydelsefulla för utvecklingen i berörda länder och för vårt samarbete med dessa länder. Framställningen utgår från den positiva ingången i Botswana och fortsätter i kontrasternas Angola. De skilda samarbetsförutsättningarna i medgångsländerna Namibia och Tanzania respektive motvindens Zimbabwe belyses. Erfarenheter i Västafrika och sidoackrediteringsländerna kompletterar bilden.