Det brittiska imperiet var det största imperium som någonsin funnits.
Under sin största utbredning omfattade det nästan en fjärdedel av jordens yta och en lika stor andel av dess befolkning. Allt detta område och dessa över 400 miljoner människor kontrollerades från en liten ö i Nordatlaten. Hur lyckades britterna bygga ett sådant imperium, hur började det och hur fann det sitt slut? Detta är frågor som Dick Harrison med sin sedvanliga berättarglädje tar upp i boken Brittiska imperiet: Uppgång och fall.
Det brittiska imperiebygget började redan i slutet på 1500-talet. Redan under Elisabeth I började alltså den kolonisation som under sin absoluta höjdpunkt spritt sig över snart sagt jordens samtliga världsdelar. Först ut var egentligen kolonierna i Amerika, en expansion som möjliggjordes av Spaniens geopolitiska tillbakagång. England utnyttjade det maktvakuum som då uppstod på världshaven och förstod att skapa en flotta som ingen annan sjömakt kunde mäta sig med. Därmed hade man skapat en viktig maktbas i en tid är sjöfarten var det effektivaste, och ibland ända, sättet att förflytta makt och människor långa sträckor.
Så kom Indien, men också förlusten av de amerikanska kolonierna. Med den amerikanska revolutionen inleddes en tillbakagång som kunde blivit slutet för imperiedrömmarna, men man återhämtade sig och under Viktorias år, och med en europeiska kapplöpningen i Afrika, kom imperiet att nå sin absoluta höjdpunkt och utbredning. Så kom sekelskiftet, kulmen och de båda världskrigen varmed vilka en ny tidsålder hann ifatt imperiedrömmarna.
Om denna utveckling skriver Dick Harrison, som nyligen varit aktuell med ett dubbelband om Englands historia, i boken Brittiska imperiet: Uppgång och fall. Med inlevelse och kärlek till ämnet ger sig Harrison i kast med denna avgränsade studie av det största imperiebygget i mänsklighetens historia. Det blir en intensivkurs i det mytomspunna imperiets över 350-åriga historia.
