Det dramatiska 1980-talet

När Sovjetunionen gick in i Afghanistan 1979 förklarade den amerikanske presidenten Jimmy Carter att världsfreden var hotad. Det kalla kriget, som präglats av avspänning sedan början av 1960-talet, tog fart på nytt och i början av 1980-talet var relationen spänd mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen. Nya kärnvapen placerades ut, den ömsesidiga misstron var monumental och det fanns tillfällen, exempelvis under 1983, då ett kärnvapenkrig mycket väl kunde ha brutit ut och förvandlat planeten till ett nukleärt Harmagedon. Men det blev aldrig något krig. Istället förbättrades situationen mellan USA och Sovjetunionen då Ronald Reagan och Michail Gorbatjov började samtala med varandra. Dessa toppmöten ledde till en kärnvapennedrustning och bidrog till kalla krigets slut under sent 1980-tal.

När den nye påven Johannes Paulus II besökte Polen sommaren 1979 var det många bland de ledande kommunisterna i Östeuropa som uttryckte sitt ogillande. Fortfarande verkade det emellertid som om det kommunistiska systemet var stabilt och skulle bestå länge. Men påvebesöket satte igång en process som kulminerade tio år senare då de kommunistiska regeringarna i östblocket föll likt brickor i ett dominospel. Samtidigt stod det klart att Michail Gorbatjovs försök att reformera sovjetsystemet hade misslyckats och den ekonomiska kräftgången fortsatte. Sovjetrepublikerna krävde att få lämna unionen och efter en misslyckad statskupp, som syftade till att vrida klockan tillbaka, upplöstes Sovjetunionen i december 1991. Det som de flesta ansett vara osannolikt i början av 1980-talet hade inträffat.

Olle Larssons nya bok handlar om människor och händelser som bidrog till att världen förändrades i detta händelserika decennium. Läsaren får exempelvis stifta bekantskap med Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Michail Gorbatjov men får också möta andra som Deng Xiaoping, Nelson Mandela och Yassir Arafat. I boken skildras bland annat det spända 1983, inbördeskriget i Libanon, politiska toppmöten mellan den sovjetiske generalsekreteraren och den amerikanske presidenten, katastrofer och de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall 1989.

Även för svenskt vidkommande var 1980-talet dramatiskt. Ibland kändes det som om kriget var nära då marinen jagade främmande ubåtar längs Sveriges kust. 1986 skakades landet i sina grundvalar då statsminister Olof Palme sköts till döds på öppen gata i Stockholm en kall februarikväll. Bara några månader senare fick svenskarna lära sig nya ord som cesium och bequerel i efterdyningarna av den svåra kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Ukraina. Texten behandlar även svensk inrikespolitik med folkomröstningar, löntagarfonder, regeringsbildningar och skandaler.

Men 1980-talet var mer än bara politik. Ingen bok om detta dramatiska decennium blir fullständig utan att musiken, modet, frisyrerna, maten, gymmen, solarierna och populärkulturen med tv-program och filmer behandlas. Även sporten förtjänar en plats i en bok som denna. Därför är det naturligt att både James Bond och Hulken figurerar i texten liksom den sovjetiska superfemman med Larionov, Krutov, Kasatonov, Fetisov och Makarov.
Texten präglas av berättandets glädje, språket flyter och är fritt från onödig akademisk jargong. Boken är kronologiskt strukturerad med vissa avsnitt av mer tematisk karaktär som skapar avbrott i kronologin. Författaren har valt att dela in boken i tre huvudkapitel: Det nya kalla kriget (1980 – 84), Mot en ny världsordning (1985 – 88) och Det korta århundradets slut (1989 – 1992). Eftersom boken sträcker sig bortom 1980-talet talar författaren om det ”långa årtiondet”. Boken har en totalhistorisk ambition och vill fånga så många aspekter av 1980-talet som möjligt. I tre biografiska delkapitel får läsaren följa författarens resa från barn till vuxen under 1980-talet. På så vis blir den historiska verkligheten konkret och levande. Boken avslutas med en framåtblickande epilog.