”Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? … Vi har tagit deras land.”
Så sade David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, redan 1919. Två år tidigare hade den brittiska regeringen lovat ett nationellt hem åt det judiska folket i Palestina, trots att befolkningen till 93 procent utgjordes av araber.
Det hävdades då, och än idag, att Palestina var ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Palestiniernas motstånd mot koloniseringspolitiken kunde därmed avfärdas som terrorism, trots att man insåg hur situationen skulle komma att utvecklas. Det är en sedan länge förträngd del av den palestinska och israeliska historien som tidigare diplomaten Ingmar Karlsson nu belyser i sin bok.
Under sin mångåriga diplomattjänstgöring har Ingmar Karlsson på olika poster följt övriga arabstaters försök att ta kontroll över den nationella palestinska rörelsen och de interna motsättningar som försvårat för palestinierna att få förståelse för sin sak. I Folket som inte fick finnas skildras nu den mer än hundra år gamla konflikten ur ett palestinskt perspektiv.
I generationer har konflikten rasat mellan judar och araber om rätten till det heliga landet. David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, sa redan år 1919: ”Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? … Vi har tagit deras land.”
Bara några år tidigare hade den brittiska regeringens avgett ett löfte om upprättandet av ett ”nationellt hem” för det judiska folket i Palestina. Det sades att Palestina var ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Men vid tidpunkten utgjordes den palestinska befolkningen av mer än 93 procent araber. Trots detta så benämndes de endast som ”de icke-judiska befolkningsgrupperna”.
Även om flera brittiska politiker och företrädare för den sionistiska rörelsen insåg att upprättandet av en judisk nation i Mellanöstern skulle kunna leda till årtionden av stridigheter och konflikter utropades ändå staten Israel år 1948. Genom historien har ständigt den palestinska motståndsrörelsen mot den europeiska koloniseringen avfärdats som terrorism. Men genom att se på Israels historia ur den arabiska befolkningens perspektiv framträder en helt annan bild.
Idag präglas Israel paradoxalt nog av en ökande rasdiskriminering där invånarna har olika rättigheter och skyldigheter beroende på sin etniska och religiösa bakgrund. Landets judiska befolkning lever som medborgare i en demokrati, araberna i Israel får delta i allmänna val men deras rättigheter är inskränkta på en rad andra områden, bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter och slutligen utsätts palestinierna i de ockuperade områdena dagligen för övergrepp och lever i en rättslös och apartheidliknande tillvaro.
Kommer konflikten mellan Israel och Palestina någonsin att få ett slut? I denna bok belyser författaren Ingemar Karlsson varför frågan är så svår genom att lyfta fram en förträngd del av Israel och Palestinas historia.
