Den 27 november i Herrens år 1095 predikar påven Uran II inför en entusiastisk folkskara i den lilla franska staden Clermont. Han utgår från evangelisten Matteus ord om det nödvändiga i att ”ta korset” och offra sitt liv för Gud. Budskapet är dock krig – krig för Kristus.
De blivande krigarna skulle sy fast ett stort kors på sina klädnader. Symbolen vittnade om korsfararens mod, och om löftet till Gud. Det fick inte plockas bort förrän uppdraget, Jerusalems befrielse, var slutfört.
Många av korstågen var enorma företag. Tiotusentals människor strömmade mot österlandet för att uträtta Guds verk i hans ställe. Man kom ifrån hela västra Europa, för i mångt och mycket var de stora korstågen kosmopolitiska manifestationer med den universella katolska kyrkan och dess främste företrädare, påven, i dess mitt. De engagerade alltifrån mäktiga kungar till fattiga. Man deltog efter förmåga. Det som för de mäktiga var en sak av ära och rikedom, var för en fattig kanske en möjlighet att komma utanför hembygden, att få delta i något stort och att kanske till och med få se Heliga landet.
Ett av de mest studerade, och mytomspunna, ämnena från medeltiden
De nordiska korstågen var mycket mindre i skala och inte sällan, särskilt under de sista århundradena, svåra att skilja från rena erövringståg. Oftast var de både och. Frälsningen av de i området boende hedningarna kombinerades inte sällan med att man gjorde anspråk på deras landområden.
I Nordiska korståg berättar Dick Harrison specifikt om de nordbor som åkte på korståg både åt söder och rakt österut. Det är en berättelse om starka kontraster, och om religion och våld.
